AGA-spisen – en revolution

AGA Lidingö, brev från en mycket nöjd AGA-spiskund. Foto: AGA, 1932.

AGA-spisen var en av Gustaf Daléns många triumfer. En lovordad produkt som framgår av ovanstående brev från ett tacksamt hembiträde –för säkerhets skull bekräftat av herrn i huset, grosshandlaren själv. Det är ett av flera liknande brev från nöjda kunder.

AGA-spisen var färdig för tillverkning 1929 efter sju års experiment. Enligt sägnen ska Dalén under en tågresa ha yttrat till sin fru: – Nog har vi sett mycket omodernt, men de nuvarande köksspisarna äro rena antikviteterna och här måste något göras!

När så AGA-spisen kom presenterades den som något av en revolution på värmeteknikens område. Den brann dygnet runt till en mycket låg kostnad och krävde ett minimum av passning, kokspåfyllning en gång per dygn. En inbyggd termostat höll jämn värme på kokplattorna och i ugnarna. På köpet fick man köket uppvärmt och det fanns alltid varmvatten till hands.

– Vad ger Eder 1.000 kronor på banken jämfört med en AGA-spis? lyder en retorisk fråga i en annons från 30-talets början. Svaret är givetvis att besparingen på bränslekontot är betydligt större än ett års bankränta på 1.000 kronor, som spisen kostar. För att inte tala om all den läckra och nyttiga mat man kan laga till ett lägre pris.

Roliga historier kring AGA-spisen cirkulerade på Lidingötomten.. Breven från utlandet som nådde AGA, trots adressaten ”Luckan Skall Vara, Stängd, Schweden”. Så löd texten på askluckan och många tycks ha uppfattat det som firmanamnet. Annonserna efter hembiträden där ”AGA-spis finnes” framhölls som en anställningsförmån.

AGA Lidingö, interiör av kök, Tysta skolan, Lidingö. Foto: AGA, 1942

När koksen blev dyrare utvecklade AGA:s konstruktörer AGA vedspis. Lars Lamberthz var med under AGA-spisens sista år i Sverige. – Vedspisen kom 1954 när jag började. Sedan dröjde det inte länge innan den kokseldade försvann. Vi höll till i Block 4, som då kallades Spisblocket. Från verkstan hade vi utsikt över sjön och den lilla stuga där Dalén gjort sina spisexperiment på 20-talet. – Vi var väl cirka 20 man cheferna inräknade. Östermalms-Nisse på Ankommande gods, Granberg som körde spisbussen, Långa Nisse som kontrollerade spistermometrar, Gassvetsare Lindqvist och Löw Sjöberg som bland annat elsvetsade framstyckena till vedspisarna. Hiss-Jerker skötte hissen och städningen. För att nämna några.

Lars Lamberthz själv hörde till montörerna. De kokseldade spisarna isolerades med kiselgur (krossat snäckskal), de vedeldade med stenull. Asbest behövdes också. – Mellan eldstaden och kopparcisternen lades en asbestskiva som isolering. Sen skulle alla fogar tätas med asbestgarn av olika dimensioner med järnkitt över. Alla som arbetat med asbest, och det var ganska många på AGA, undersöktes på 70-talet då det stora asbestlarmet kom. Lars Lamberthz hörde till dem.

Orderingången sjönk och AGA beslöt lägga ner spistillverkningen 1957. Konkurrenten var elektriciteten som då var billig och framförallt ren. AGA-spisen tillverkas dock fortfarande i England.

Helene Broms och Nina Enström