Almgrens sidenväveri
Interiör från Almgrens sidenväveri. Foto: Lennart af Petersens
Sidenfabrikens historia
Text: Värdefulla industrimiljöer i Stockholm , Stockholms stadsmuseum, 1984
Knut August Almgren arbetade som försäljare hos sidenfirman Mazer & Co i Stockholm när han 1828 gjorde en resa till Frankrike för att bota en bröstsjukdom som drabbat honom. Han reste runt i landet och besåg de stora sidenväverierna och stannade en längre tid i Lyon. Där kom han i kontakt med en teknisk nyhet, den s k jaquardvävstolen som genom hålkort och en invecklad mekanik överförde mönstret till väven. Almgren lärde sig tekniken och vid sin hemresa till Sverige smugglade han med sig jaquardmekanismer, som var belagda med exportförbud, i ett parti sviskon.
De första åren efter sin hemkomst till Sverige var Almgren fortfarande verksam hos Mazer & Co där han satte upp de nya vävstolarna. Han arbetade på att starta en egen firma, baserad på den nya vävtekniken, och 1833 fick han kommerskollegiets tillstånd att tillverka sidenvävnader. Almgren satte upp sitt väveri i ett gårdshus på fastigheten Västergötland 6, med tolv vävstolar och fjorton arbetare. Vid den tiden var den under 1700-talet omhuldade sidenfabrikationen på tillbakagång, men företaget hävdade sig väl i konkurrensen. Fastigheten inköptes 1846 av Almgren.
Interiör från Almgrens sidenväveri. Foto: Lennart af Petersens
Firman växte och redan 1839 sysselsattes fyrtiofyra arbetare i tjugosju vävstolar. 1844 blev K A Almgren kunglig hovleverantör, samma år som han valdes till representant för Stockholms Borgarstånd. 1858 började Almgrens äldste son Oscar i firman, där han blev alltmer verksam och han kom efter faderns död 1884 att överta ledningen.
Efter hand blev gårdshuset för trångt och 1862 uppfördes en ny fabriksbyggnad som invigdes med en festlighet i oktober samma år. I en hyllningsdikt skriver Oscar Almgren bl a:
Uti fabriken vävstolsbommen slår sin gamla lugna takt år från år då blir de gamla salar plötsligt trånga ty kättarna de börja bli för långa och väverskorna börja bli för många och så på köpet vävas skall med ånga – då fick man vara glad att det fanns plats på 26:an än för ett palats.
Med 26:an menas Götgatan 26, fastighetens dåvarande adress.
Fabriken uppfördes med träbjälklag och stödjande gjutjärnspelare av tegel i tre våningar med källarvåning och vind. Varje våningsplan upptogs av en stor fabrikssal med ett mindre rum i vardera änden och trapphus vid norra gaveln. Fasaden fick en strikt utformning med putsade ytor och tät fönstersättning.
I brandförsäkringen från 1863 beskrivs huset: ”…och vid samma gata (Repslagargatan) ett 3 vån högt stenhus 51 3/4 alnar långt, och 20 alnar brett. Under huset samt med 2 nedgångar på stentrappor, stängda med järndörrar från efterbeskriven förstuga och maskinrum finnes en svale, en korridor och en större källare, alla välvda, och den senare försedd med pelare och valv. Bottenvån. 6 alnar hög, med en alns yttermur: en förstuga med planstensgolv och gipsat tak, ett rum med kakelugn, socklar och mittelbandslister, limfärgade väggar o dylikt tak, en större fabrikssal med varminrättnin g av 3 järnkaminer, två bärbjälkar, varunder sex gjutnajärnkolonner, innanluckor och panelade tak, samt en till maskinrum ämnad lägenhet med gipstak och kalkfärgade väggar. Från förstugan leder stentrappa till andra vån, som inom samma höjd o murtjocklek som uti bottenvån upptages af; en förstuga med planstensgolv, ett rum med kakelugn, socklar, mittelbandslister och limfärgade väggar, taken gipsade. En större och mindre fabrikssal, den större med 4 till varminrättning hörande järnkaminer, 2 bärbjälkar med sex gjutna järn kolonner och panelat tak, den mindre med 2 järnkaminer, och gipsat tak. Från förstugan leder stentrappa till tredje vån som har lika höjd och murtjocklek samt enahanda indelning o beskaffenhet som föregående våning, undantagandes att uti den större fabrikssalen finnes endast 2, och uti den mindre fabrikssalen finnes endast 1 järnkamin. Från tredje vån:s förstuga är stentrappa stängd med järndörr, uppgång till vinden som har brandbotten och 3/4 alns yttermur till 1 1/4 alns höjd. Yttertaket enkelt, täckt med plåt. 51.000 Rdr Rmt.” (Brandkontoret 1863:119.)
Under 1870-talet, som för övrigt var en mycket kärv tid för sidenfabrikationen, upplevde Almgrens sidenväveri sin höjdpunkt. Årsomsättningen kunde Överstiga en halv miljon kr. Fabriken, med närmare 200 vävstolar, sysselsatte upp till 250 arbetare, huvudsakligen kvinnor, i sin produktion som nu även omfattade f d Meyersonska sidenfabriken vid Sankt Paulsgatan 13 och en filial vid Ragvaldsgatan 16.
År 1890 arbetade förutom ägaren själv en verkmästare samt ytterligare fyra män, 181 kvinnor och 28 flickor i väveriet, som var utrustat med 54 jaquardvävstolar, 24 vävstolar för släta vävar och 5 st för bandvävning samt 33 olika maskiner för spolning, varpning m m. Produktionen omfattade 3.000 m band, nästan lika många meter tyg och 44.000 dukar till ett värde av 334.000kr. Drygt 10 år senare hade produktionen sjunkit, endast 47 vävstolar var igång och arbetsstyrkan uppgick till ca 90 personer.
Interiör från Almgrens sidenväveri.
I början av 1900-talet övertog den Almgrenska firman Casparsson & Schmidts sidentillverkning och blev därmed det enda sidenväveriet i landet. Marknaden för inhemska sidenvaror var dock inte den bästa och produktionen krympte alltmer.
Efter Oscar Almgrens död 1910 leddes företaget av en anställd direktör. Firman omfattade då även en kravattfabrik och en nyligen startad blustillverkning. Under 1930- och 40-talen drevs en konfektionsfabrik i vån 2 tr, där en mindre ombyggnad gjordes för att passa den nya verksamheten. För övrigt har bara smärre förändringar skett i huset. Fasaden renoverades vid 1940-talets slut.
Firman ägdes fram till 1940-talet av familjen Almgren. Väveriet lades definitivt ned vid 1970-talets mitt.
Almgrens idag
1974 lades Almgrens sidenväveri ned. Då hade man ändå hållit ut några decennier längre än de flesta andra sidenväverier av samma typ, mycket tack vare produktion av ordensband. Av olika anledningar så kom det sig dock så att själva väveriutrustningen inte skingrades utan bevarades på plats fortfarande i familjen Almgrens ägo.
Det möjliggjorde att man 17 år senare kunde väcka liv i väveriet igen.
Vävstolarna bullrar en hel del i museet. Södermalm, Stockholm.
Idag drivs Almgrens som museum, dock som ett levande museum där man kan uppleva svensk sidenhistoria samtidigt som produktionen är igång.
Museets utställningar berättar om sidenvävningens historia. Allt från hur Jaquard 1804 uppfann en vävstol baserad på hålkortsprincipen, vilken möjliggjorde industriell produktion av siden, till hur fem generationer Almgrens verkat för att väva de finaste av sidentyger.
Även idag så handväver man alltså sidentyger av olika kvaliteter. Silkestråden importeras från Kina. Den bearbetas sedan och färjas inom museets väggar. Väveriet arbetar med 160 år gamla maskiner. Tygerna vävs oftast efter gamla originalmönster men också med modernare design och färgval.
Museet är öppet både för enskilda och grupper.
Litteraturtips
Bergström, Eva Väverskor och mästare. Om arbetarna vid K.A. Almgrens sidenväveri, Stockholmia förlag 2007
Bergström, Eva & Öhrlén, Peter, 1999, Siden, Stockholm.
Frankow, Ingrid & Åström, Anette, En sidenfabrik på Söder, I: Stadsvandringar 12, Stockholms Stadsmuseum.
Frankow, Ingrid & Åström, Anette, Almgrens sidenväveri : inventering av föremålsbeståndet 1985-1986, Stockholms stadsmuseum
Lindgren-Fridell, Marita, 1943, Sidenfirman K.A. Almgren 1833 – 1910, I: S:t Eriks årsbok 1943.
Åström, Anette, 2000, Oscar Almgren, sidenvävare, I: S:t Eriks årsbok 2000.