Den keramiska produktionen i Gustavsberg

gustavsberg01
Stengods av Bernt Friberg.

gustavsberg02
Stengods av Stig Lindberg.

gustavsberg03
Servis av Wilhelm Kåge

gustavsberg05
Praktpjäs från 1800-talsproduktionen.

gustavsberg10
Lisa Larsson, 1954

gustavsberg11
Jugendservis av Gunnar Wennerberg

gustavsberg12
Pyro, servis av Wilhelm Kåge.

gustavsberg16
Domino av Stig Lindberg.

gustavsberg18
Friberg, Kåge och Lindberg, 1942.

gustavsberg20
Stig Lindberg

gustavsberg21
Karin Björkvist

gustavsberg22
Gunnar Wennerberg


Text: Karin Linder, Keramiskt centrum, 2001

Den keramiska produktionen i Gustavsberg startade ca 1640 genom ett behov av byggmaterial. Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och hans hustru Maria de la Gardie hade för avsikt att bygga en herrgård på sina ägor Farsta. För att kunna bygga herrgården startades ett tegelbruk. När sätesgården väl var byggd fortsatte tegelproduktionen och flera av Stockholms byggnader restes med tegel från Oxenstiernas tegelbruk.

Gustaf Gabrielsson Oxenstierna hann inte uppleva sin nya sätesgård utan dog endast 33 år gammal år 1648. För att hedra sina döda make uppkallade Maria de la Gardie området för Gustafsberg.

Namnet Farsta levde ändå kvar och i början av 1800-talet delades egendomen i två fastigheter - Gustafsbergs säteri och Farsta säteri.

Under 1600-1700-talet gick det upp- och ned för tegeltillverkningen och grunden till industriorten Gustavsberg lades först när grosshandlare Herman Öhman tog över egendomen i januari 1821.

1825 fick Herman Öhman och Johan Wennerberg tillstånd från kommerskollegium "att på Gustafsbergs Säteri på Wärmdön få inrätta och bedriva Fabrik för allehanda Porcellainer".

Porslin var en dyrbar produkt i Europa under 1800-talet. Sverige importerade sedan 1600-talet det "äkta porslinet" dvs fältspatporslin från Kina via de Ostindiska Kompanierna. Kina hade då haft en produktiv porslinsindustri sedan 1200-talet. Konsten att framställa porslin behärskade kineserna redan under 800-talet. Först 1708 lyckades den tyske alkemisten Johann Friedrich Böttger för första gången framställa porslin i Europa.

När porslinstillverkningen startade i Gustavsberg under 1820-talet var man därför tvungen att vända sig till Tyskland för att importera kunnande och arbetskraft. Man anställde verkmästaren Johan Rohde och köpte tyska leror. Rohde och hans arbetslag brände enligt traditionen de första Gustavsbergspjäserna nyårsnatten 1827.

Tre år senare var en ordentlig produktion igång. Man hade lärt sig behärska dekorering med koppartryck. Ytterligare sex år senare, 1839 övergick fabriken till att producera efter engelsk modell. Man anställer en engelsk verkmästare och arbetskraft. Iochmed bytet till engelska tillverkningsmetoder börjar man använda ankaret som kvalitetsstämpel på föremålens bas. Även dekoren var engelsk om än med försvenskade drag. Tallrikarnas bräm dekorerades med förkärlek i blått genom koppartryck med bl a lotus och anemoner. I tallrikens spegel användes bl a Gustaf Söderbergs Kongl. Lustslotten i Sverige och Utsigter af Stockholm, som förlagor.

Under 1840- och 1850-talet tillkom fler modeller, dekorer och dekormetoder som gav produktionen stabilitet och bredd.

1864 presenterar fabriken en nyhet "äkta" dvs. benporslin. Benporslin består av kaolin, benaska och kvarts, och är ett mycket kantfast och starkt material. 1860-talet kännetecknas också av att Konst- och industriutställningen hölls i Stockholm. De stora utställningarna blev de framväxande industriernas mötes- och uppvisningsarena och man satsade mycket på stora praktpjäser och på att visa maskinernas förträfflighet. Produktsortimentet från fabriker som Gustavsberg speglar stoltheten över industrialismens förträfflighet och man reproducerade historiska stilar i nostalgiska stämningar.

Stilimitationen är synlig i bl a Parianfigurema som imiterar vit marmor men även i hushållsporslinsproduktionen som tex dekorerades med nyrokokoblommor och kyrkliga eller romantiska motiv.

Under 1860~talet angavs för första gången servisdekorernas namn i priskurantema. Gustavsberg började även sälja hela serviser för 12 till 24 personer. 1870 kom serviser för 36 och 48 personer. Industrialismen hade skapat en burgen medelklass som efter franskt mönster manifesterade sitt välstånd i alltmer påkostade umgängesformer.

1869 tog Wilhelm Odelberg över styret av Gustavsberg. Han styrde i princip allt som rörde fabriken och samhället i stark patriarkalisk anda. Under hans ledning växte Gustafsbergs Porslinsfabrik till en storindustri med ett tusental anställda mot slutet av 1800-talet.

På Världsutställningen i London 1871 fick Gustavsberg stark kritik för osjälvständig produktion och dålig smak. För att ge Gustavsberg en egen stil anställdes därför arkitekt Magnus Iseaus och professor August Malmström. Båda skapade föremål i fornnordisk stil. De två herrarna inledde samarbetet mellan konstnärer och industri. Magnus Iseaus blev den förste konstnärliga ledaren vid Gustavberg och ansvarade för allt från arbetarbostäder till viss hushållsporslinsproduktion.

Gunnar Wennerberg anställdes som konstnärlig ledare till den stora Stockholmsutställningen 1897. Utställningen var en hyllning till Oscar 11 som då regerat i 25 år. Wennerbergs produktion omfattar allt från servisdekor, serieproducerat prydnadsgods och unikt konstgods. Wennerbergs friska blomdekorer är det första exemplet på en egen konstnärlig egenart med Gustavsbergsstämpel.

Wennerbergs följs som konstnärlig ledare av gustavsbergaren Josef Ekberg. Ekberg abetade främst med konst och prydnadskeramik. 1917 anställs Wilhelm Kåge som Ekbergs efterträdare.

Wilhelm Kåge var utbildad målare och affischkonstnär och inledde sin bana vid Gustavsberg med en servis till Hemutställningen 1917 i Stockholm. Hemutställningen var en manifestation där den svenska konstindustrins samarbete med konstnärer visades upp. Syftet var bl a att presentera "vackrare vardagsvara" för arbetarbefolkningen. För detta ändamål skapade Kåge den sk arbetarservisen med dekoren Liljeblå och Blå Ros.

Under sin tid långa bana som industrikonstnär var Kåge upphovsman till en omfattande produktion av hushålls bruksvaror, exklusiva fajanser, modeller till prydnadgods för serieproduktion och kungliga serviser.

1924 gick Wilhelm Odelberg bort och sönerna tog över ledningen av fabriken. En stor import av billigt porslin från Tyskland, Japan och Finland konkurrerade med Gustavsbergs fabriken. Trots tekniska förbättringar och rationaliseringar hade Gustavberg svårt att klara sig i konkurrensen och Odelbergerna sålde 1937 mark och fabrik till Kooperativa Förbundet.

Med KF inlds en ny epok i Gustavsbergs historia. Arbetsmiljön förbättrades och Gustavsberg gick in i VVS-branschen 1939 och började göra sanitetsporslin.

1942 startade Wilhelm Kåge Gustavsbergs Studio. Studion var en plats för eget skapande och experimenterande. Gustavberg satsade på att låta konstnärerna dels skapa efter industrins hårda krav på produktion och dels på personlig konstnärlig utveckling. Förutom Kåge arbetade Stig Lindberg och Berndt Friberg under den tidiga studietiden.

Stig Lindberg arbetade på Gustavsberg i 45 år och var konstnärlig ledare from 1949. Idag är flera av Lindbergs serviser populära samlarobjekt. Han stod bl a bakom dekorer som Berså, Kanton och Prunus. I Studion arbetade han mycket med fajanser. Han gjorde original för skickliga fajansmålare som i sin tur hade frihet att göra egna variationer. Stig Lindberg behärskade flera konstnärliga uttryck och gjorde även textilmönster och barnboksillustrationer.