Gustavsbergs porslinsfabrik

gustavsberg04
Tallriksformning

gustavsberg06
Dekorering.

gustavsberg07
Sättning av ugn.

gustavsberg09
Mönstermålning.

gustavsberg14
Vy från Gustavsberg.

gustavsberg15
Ugn.

Hur Farsta blev Gustavsberg

Text från boken Gustavsbergs porslinsfabrik, Människor och miljöer av Elda Sofia Arvidsson, Johan Aspfors och Lena Gullmert, 1997.

Gustavsbergs porslinsfabrik har funnits sedan 1820-talet och är en av de industrier i landet som funnits längst på samma plats. Förutsättningarna för själva fabrikens uppkomst ligger dock längre tillbaka i tiden. Är 1640 bytte riksrådet Gabriel Gustavsson Oxenstierna till sig Farsta by, som utgjordes av två skattehemman, från kronan tillsammans med flera andra Värmdögårdar.

Sonen Gustav Gabrielsson Oxenstierna ärvde egendomen när riksrådet gick ur tiden samma år - Farstas tid som säteri hade börjat. För att få säterifrihet krävdes bl a att en ståndsmässig "sätesgård" uppfördes, värdig ägarens ställning. I Farstas fall innebar detta att en huvudbyggnad i sten började byggas på den ena gårdens tomt, det som senare blev dagens "Farsta slott'. Gustav Oxenstierna avled redan 1648, varvid makan Maria De la Gardie övertog det då ännu inte fullbordade herrgårdsbygget. Maria var dotter till fältherren Jakob De la Gardie och Gustav 11 Adolfs ungdomskärlek, Ebba Brahe.

För att få byggnadsmaterial till stenhuset anlade man på 1640-talet ett tegelbruk på platsen där dagens porslinsfabrik ligger. Tegel var en åtråvärd vara under den här tiden då stormaktssveriges huvudstad byggdes ut. Maria De la Gardie var en mycket företagsam kvinna och då lämplig lera fanns på platsen och utskeppningsmöjligheterna var goda gick tegelleveranser snart till bl a Årsta slott och Dalarö skans. Även Stockholm fick sin beskärda del vid utbyggnaden av malmarna.

När stenhuset i Farsta efter tio år var helt färdigt 1658 ändrade Maria De la Gardie egendomens namn till Gustavsberg för att hedra sin avlidne make. Det äldre namnet Farsta användes dock fortfarande omväxlande efter namnbytet. Farsta-Gustavsberg ärvdes av döttrarna och egendomen var kvar i familjens ägo till 1756.

Vid ett enskifte 1815 styckades egendomen Farsta-Gustavsberg i två delar, varvid den östra delen kring tegelbruket fick beteckningen Gustavsberg medan området på västra sidan med herrgården behöll det gamla namnet Farsta. Avsikten med delningen var att vid en eventuell försäljning av tegelbruket redan ha detta avsöndrat ur egendomen. Tre år efter egendomsdelningen arrenderade grosshandlare Johan Herman Ohman FarstaGustavsberg. Trots att tegeltillverkningen inte blev framgångsrik beslöt han 1821 att driva verksamheten i större skala. Samma år köpte han därför egendomen och efter att ha sålt sitt hus i Stockholm, flyttade han ut till sina nyförvärvade ägor på Värmdö. I och med det hade en ny epok i Gustavsberg tagit sin början.

Porslinsfabriken 1825-1937
Grosshandlare Herman Ohmans fabrikation vid Gustavsbergs då nästan 200-åriga tegelbruk blev inte långvarig. Han insåg ganska snart att platsen erbjöd vissa fördelar för tillverkning av porslin. Inom tegelbruksområdet flöt vattendraget Kvarnströmmen, ett utfall från den högre belägna Kvarnsjön. Här hade i början av 1600-talet legat en kvarn tillhörande Farsta. Öhman ansåg att vattenkraften var fullt tillräcklig för en kontinuerlig malning av porslinsmassans råmaterial. I en tid före ångmaskinens storhetstid var fortfarande tillgången på vattenkraft det som avgjorde var man lade en industriverksamhet. Gustavsberg erbjöd dessutom goda möjligheter för sjötransporter samt en viss tillgång till lokal arbetskraft med keramisk erfarenhet. Ytterligare en fördel med platsen var dess möjlighet till egen storhushållning.

Från en fajansfabrik, som också hette Gustafsberg, i Uppland, fördes färdig fabriksutrustning över till den blivande Gustavsbergsfabriken. Denna fajansfabrik låg på gården Fredriksdal i järlåsa socken i Uppland. Där hade den tyske porslinsfabrikören Fredrik Rohde försökt starta en fajansfabrik. Han misslyckades med detta och anställdes av Öhman 1824 som verkmästare. År 1825 beviljades Öhman av kommerskollegium att få "inrätta och driva fabrik för allehanda porcellainer". Med "porcellainer" menades flintporslin som genom den tillsatta flintan var ett starkare material än fajansen.

En intensiv byggnadsverksamhet sattes igång, 36 fabriks- och bostadshus uppfördes i rask följd. Förutom brännugnshuset, som uppfördes i tegel, byggdes samtliga fabriksbyggnader av "korsvirke och bräder". Nyåret 1827 brändes det första porslinet, dock med dåligt resultat. Svårigheterna var stora under perioden 1827-1838 när tillverkningen skedde efter tysk metod och av tyska leror. Byggnadskostnaderna blev dessutom avsevärda, och ursprunget till fabriken - Kvarnströmmen - visade sig vara otillräcklig för kontinuerlig drift. Man uppförde därför ett primitivt kvarnverk drivet av oxar, som ersättning vid vattenbrist. För att kunna överleva beslöt Öhman att sätta företaget på aktier. I juni 1828 bildades Gustafsbergs Fabriksbolag, men redan efter sex månader avskedades fabrikens grundare från disponentposten. Styrelsen ansåg att Öhman inte skötte fabriken rationellt; han kunde t ex låta utföra mindre nödvändiga byggnadsarbeten som utvidgning av ortens värdshus, istället för att ägna sig åt den för driften så viktiga dammbyggnationen i Kvarnströmmen.

En ny disponent vid namn Karl Hammarstrand tillsattes. Denne, verksam 1829-1838, insåg däremot problemen med kraftförsörjningen. Efter en svår torka 1832 införskaffade han en tio hästkrafters ångmaskin som vid behov kompenserade vattenkraften. På Öhmans tid arbetade 40 arbetare av båda könen på fabriken. På 1830-talet var antalet uppe i 150 och i brukssamhället bodde 250 personer.

Gustafsbergs Fabriks Intressenter
Tysktiden, 1827-1838, kännetecknades av att tillverkningen gick långsamt med mängder av utkasserat gods. Detta bidrog till att bolaget gick till försäljning år 1838. Sex av de större delägarna köpte Gustavsberg under ledning av handelshuset Godenius & Co. Företaget fick beteckningen Gustafsbergs Fabriks Intressenter - ett firmanamn som behölls hundra år framöver. Gustavsberg kom nu att ta upp kampen med konkurrenten Rörstrand genom att övergå till det engelska tillverkningssättet med engelska yrkesmän och engelsk lera från Cornwall. Än idag tas leran därifrån. För att markera förändringen infördes den idag så kända ankarstämpeln, som vid denna tid var en vanlig symbol för engelska porslinsfabriker. Kring mitten av 1800-talet tog fabriken in engelska porslinsarbetare. En av dem var Georg Barlow som 1857 fick överta den tekniska ledningen och som stod kvar som förste verkmästare till sin död 1910.

För att definitivt lösa drivkraftsfrågan inköptes en 30 hästkrafters ångmaskin. Den kunde driva inte mindre än 42 flintkvarnar, en rundsåg, två krossar samt tre bråkningsmaskiner för lera och massaberedning. Det hela ska ses i ljuset av den nya engelska, mer energikrävande, råvaruberedningen. Man var nu inne på en industrialiserad fabrikation - tio år före industrialismens genombrott i Sverige. Men hantverksmässigheten skulle länge leva kvar i många arbetsmoment. Så formades t ex fortfarande porslinet för hand på drejskivor.

Omläggningen till engelsk fabrikation blev en mycket dyrbar satsning, så kostsam att fabriken utbjöds till försäljning 1850. Det var dock svårt att få några intressenter och Samuel Godenius satsade därför i sin firmas namn Godenius & Co ännu en gång kapital, och blev ensam ägare till Gustavsberg 1852. Under hans ledning stabiliserades företaget, och grunden lades till det storföretag som Gustavsberg skulle bli vid seklets slut. Kännetecknande för 1850-talet var den omfattande modernisering Godenius satte igång. Bland nyheterna inom själva produktionen bör nämnas benporslinet som kom 1864, känt för sin styrka och vackra lyster.

En ny disponent
År 1869 gifte sig Samuel Godenius yngsta dotter Hilma med löjtnanten Wilhelm Odelberg. För fabriken innebar detta en ny disponent, Godenius var missnöjd med den förre, varför den unge mågen fick ta över disponentposten. Trots att Wilhelm endast var 25 år vi- sade han prov på goda ledaregenskaper oc företaget kom under hans strängt patriarka liska ledning att bli en miljonindustri. Unde hans tid växte samhället upp på allvar; rak bruksgator med arbetarbostäder drogs fram fabriken byggdes ut, Gustavsbergsflottan utökades och jordbruket rationaliserades. Expansionen i början av 1870-talet, som gynnades av goda konjunkturer, ledde till att företaget blev ett aktiebolag 1875 med namnet AB Gustafsbergs Fabriks Intressenter.

Samuel Godenius överlät ganska snart sina aktier till familjen Odelberg efter att ha hamnat i ekonomiskt obestånd 1878. De största aktieposterna kom på så vis i händerna på Odelbergarna bara några år efter bolagsbildandet. Visserligen hade Wilhelm redan som disponent under Godenius haft fria händer, men denna handlingsfrihet blev nu verkligen något att räkna med. Förutom att vara en handlingskraftig företagsledare, personifierade han den äldre typen av brukspatroner som i sann patriarkalisk anda reglerade invånarnas liv i detalj, från vaggan till graven. Hans styre innebar en social trygghet för invånarna. Industritidningen Norden beskrev 1941 den gångna epoken på Gustavsberg på följande sätt: "Tillvaron var trygg och välordnad för var och en som föddes på Wilhelm Odelbergs domäner. Han behövde aldrig frysa, svälta eller gå arbetslös. Wilhelm Odelbergs barnmorska hjälpte honom till världen, läkare och sköterskor såg till att han inte dog i förtid. I brukets folkskola erhöll den blivande porslinsarbetaren det kunskapsmått som anstod hans plats i Wilhelm Odelbergs värld, och präst och länsman såg till att hans själ hölls ren från utsocknes inflytelser. När han gifte sig fick han ett bosättningslån på 100 kronor, som han inte behövde betala igen så länge han stannade på bruket. Han fick ett barntillä å 5 kronor i månaden för varje barn, han bodde gratis i Wilhelm Odelbergs hus och när han blev oförmögen till vidare arbete pensionerades han på brukets bekostnad."

Antalet anställda uppgick vid sekelskiftet 1900 till över 800. En viktig orsak till fabrikens expansion vid 1800-talets slut var porslinets stora framgång bland den stora allmänheten. Tidigare när porslinet räknades som en lyxvara var tillverkningen känsligare för konjunkturväxlingar.

Svåra tider
Sönerna Axel och Victor tog över efter brukspatronens död 1924. Efter första världskriget hade dock marknaden översvämmats av billigt tyskt, qeckiskt, japanskt och finskt porslin. Det blev hårda tider för svensk porslinsindustri; 1926 lade Rörstrand ned verksamheten i Stockholm efter exakt 200 års porslinstillverkning i huvudstaden, för att efter en tid i Göteborg etableras i Lidköping. Gustavsbergsfabriken kämpade tappert vidare. 1925 satte man igång med en teknisk upprustning av den då rätt slitna fabriken, bl a byggdes en mindre elektrisk tunnelugn som komplement till de stenkolseldade rundugnarna. Istället för att sänka kvaliteten försökte bröderna Odelberg möta den utländska konkurrensen med en rationalisering av tillverkningsprocessen. Man installerade 1935-36 två 85 meter långa gaseldade tunnelugnar, en för rågodsbränning och en för glattbränning (glasyrbrännning). jämförda med de gamla rundugnarna tillät de en kontinuerlig drift. De finansiella resurserna visade sig dock inte räcka till under moderniseringsarbetet.

1930-talet innebar dessutom ökade krav på det sociala området, som t ex högre bostadsstandard. Det blev en övermäktig uppgift för företaget att klara av. År 1937 såläes Gustavsberg till Kooperativa Förbundet med samhälle, fabrik, lantbruk, skogar och fartyg.

Den kooperativa epoken 1937-1990-talet

I och med att Kooperativa Förbundet tog över 1937 blev porslinsfabriken mindre sårbar än tidigare. Nya anläggningar byggdes som kom att utgöra ett välbehövligt stöd för porslinstillverkningen, det var en sanitetsporslinsfabrik 1938-39 för WC och tvättställ och en badkarsfabrik 1947, dessa gav också det ekonomiska underlag som behövdes för både nybyggnation och modernisering av samhällets bostäder. Förutom att fabriken expanderade med de ovannämnda tillverkningsgrenarna, moderniserades hushållsporslinsfabriken 1940 -48. Man rev då stora delar av det äldre fabrikskomplexet för att ge plats åt en enda stor anläggning som inrymde alla arbetsmoment.

Nu infördes löpande band, halvautomatisk formning, enklare modeller och längre serier. Tidigare var tillverkningsmomenten utspridda i ett stort antal byggnader, vilket skapade den sammansatta byggnadsmiljö en processfabrik kännetecknas av. Både utformningen av samhället och fabriken är ett verk av KF-arkitekten Olof Thunström.

Att satsningen på en utökad produktion var ett lyckat drag gav 1960-talet besked om. När en ökad import av billigt östeuropeiska porslin rörde om i svensk porslinsindustri kunde Gustavsbergs porslinsdel gå vidare tack vare de stödjande badkars- och sanitetsporslinsfabrikerna. Åren 1965-75 var dessutom en mycket gynnsam tid för Gustavsberg, miljonprogrammets enorma bostadsproduktion skapade en stor efterfrågan på badkar, toalettstolar och handfat.

Efter att bostadsproduktionen dramatiskt avstannade vid 1970-talets mitt började de svåra åren för Gustavsberg. Början av 1980~ talet innebar en viss stabilisering, men efter årtiondets mitt gick det fort utför, I 000 anställda miste sina arbeten. År 1987 gjordes fabriken om till tre separata bolag med var sin VD - varje fabrik skulle själv bära sina kostnader. Porslinsfabriken som alltid har haft svårt att stå på egna ben fick klara sig alldeles själv utan stöd från VVS-sidan.

Redan samma år sammanslogs det nybildade Gustavsberg Porslin AB med finländska Wärtsilä, där Gustavsberg behöll 10 procent av aktierna. Wärtsilä ägde redan den forna konkurrenten Rörstrand. KF hade då gjort hushållsporslin i Gustavsberg i 50 år. Den KF ägda VVS-delen fanns dock kvar. Men 1990talets dåliga byggkonjunktur skapade även problem för denna verksamhet. Badkarstillverkningen såldes till Bette Gmbh och flytta~ des 1993 till Tyskland. Året därpå såldes sanitetsdelen till det holländska företaget Koninklijke Sphinx.

Gustavsbergsfabriken idag

Trots ägarbytet stannade sanitetsporslinstillverkningen kvar i Gustavsberg. En livfull keramisk tillverkning lever alltså kvar i form av toalettstolar och handfat. Med hushållsporslinstillverkningen gick det sämre. År 1990 såldes fabriken till Hackman, ett annat finländskt företag, som 1994 flyttade porslinstillverkningen till Finland.

170 års produktion på samma plats skulle ha försvunnit helt om inte Värmdö kommun hade gripit in och bildat det kommunala bolaget Värmdö Produktion och Utveckling AB. Delar av kända Gustavsbergsserviser - som t ex Blå Blom och Blanche - legotillverkades för Hackman. 1996 bildade ett tiotal av dem som var anställda i det kommunala bolaget ett eget bolag, Avstampet AB och fortsatte tillverkningen. 1997 bytte bolaget namn till

Hushållsporlinslinsfabriken, förkortat HPF, i Gustavsberg AB. I samarbete med Keramiskt Centrum har flera av Gustavsbergsfabrikens äldre dekorer tagits upp för tillverkning.

En annan keramisk verksamhet som finns i de gamla porslinsfabrikslokalerna är Keramikstudion AB, som ägs av Lisa Larson, Franco Nicolosi och Siv Solins. Ett tiotal anställda tillverkar Lisa Larsons välkända figurer i det forna Torkhuset.

I de gamla Målarsalshusen pågår också keramisk verksamhet, det är 30 konstnärer och keramiker som har ateljéer i de salar där tidigare bl a Wilhelm Kåge och Stig Lindberg höll till. Det ser därför ut som den keramiska traditionen och ett stycke kulturhistoria får leva vidare vid Farstaviken.