Stenhamra stenhuggeri

Branch: Byggnadsmaterial

Verksamhets beskrivning: Stenbrytning. Främst gatsten. Verksamheten upphörde pga konkurrens från annat håll, Bohuslän och Blekinge.

Verksamhet aktiv: 1884 - 1937

Övrigt: Den fantasieggande miljön i de nedlagda stenbrotten har använts i många filminspelningar sedan 1950-talet t ex i "Vägen till Klockrike" från 1953, Bröderna Lejonhjärta och Pippi Långstrump.

Anläggningar:
Namn: Stenhamra stenbrott
Ägare: Stockholm stad
Kommun: Ekerö
Nuvarande funktion: "ovanligt komplett bevarad industrimiljö" De mäktiga dagbrotten och de många välbevarade byggnaderna – arbetarkasernerna, ingenjörsbostaden, skola och konsumbutik – visar på ett pedagogiskt sätt hur ett industrisamhälle kunde organiseras och byggas upp. Husen hyrs numera ut av Stockholms kommun som sommarbostäder.
Utrustning kvar: De mäktiga dagbrotten och de många välbevarade byggnaderna – arbetarkasernerna, ingenjörsbostaden, skola och konsumbutik – visar på ett pedagogiskt sätt hur ett industrisamhälle kunde organiseras och byggas upp.

Historisk beskrivning av anläggningen:

Även om det funnits flera stenbrott på Mälaröarna så har Stenhamra varit det överlägset största. För att tillförsäkra sig om god tillgång på sten för en längre tid inköpte Stockholm 1884 ett granitberg i Sånga socken på Stockbys ägor vid Längtarmen. Tillverkningen kom igång omgående och fram till 1919 var Stenhamra, som platsen fick som namn, stadens största stenhuggeri av huvudsakligen gatsten. Stenbrottet sysselsatte omkring 1 00 arbetare året om. Dessa var indelade i olika yrkeskategorier av vilka de s. k. förste smederna hade bäst betalt, därefter kom i nämnd ordning maskinskötare, stenhuggare, bergsprängare (borrare), maskinskötare och längst ned på rangskalan med sämst lön diverse- och smidesarbetarna. Arbetsledare för stenhuggeriet var en ingenjör som sommartid var bosatt med sin familj i kontorshuset i Stenhamra.

Det tunga arbetet i stenbrottet var riskfyllt. Flera arbetare omkom vid sprängningsolyckor. Reumatism, stendammslunga och tuberkulos tillhörde yrkessjukdomarna.

Arbetet bestod i att stenen sprängdes och bröts loss ur brottet varifrån den transporterades i lastvagnar dragna av ett ånglok på räls till tippen där stenhuggarnas bås stod. Den färdighuggna stenen lastades sedan på pråmar vid bryggorna nedanför tippen.

Stenhamra utvecklades till ett självständigt samhälle med arbetarbostäder, egen skola och konsumbutik. Vidare fanns en sjukstuga kombinerad med varmbadhus och en musikpaviljong för dans och underhållning.

1937 lades verksamheten ned efter att Stockholms stad börjat köpa billigare huggen sten från Blekinge och Bohuslän. Många arbetare bodde emellertid kvar i Stenhamra och fick arbete i Husby grustag på Munsö som låg på den motsatta stranden. De som önskade fick anställning vid Gatukontoret i Stockholm.

I dag finns mycket kvar efter verksamheten vid Stenhamra: stenbrotten, arbetarbostäderna, skolan, konsumbutiken m. m. Verkstäderna är däremot rivna, men detta minskar inte nämnvärt värdet på denna för Stockholms län unika industrimiljö. Den fantasieggande miljön i de nedlagda stenbrotten har använts i många filminspelningar sedan 1950-talet t ex i "Vägen till Klockrike" från 1953.


Källor, tryckta:
Bratt, Peter. Mälaröarna - kulturhistoriska miljöer. Stockholm 1988.

Låås, Sigfrid. Stenhamraminnen. Stockholm 1984.

Referenser:
http://www.ekero.se/t/Page.aspx?id=772



Tillbaka