Samuel Owen – 200 årig pionjär inom svensk verkstadsindustri

Runt Kungsholms kyrka i Stockholm står ett smäckert gjutjärnsstaket i nygotisk stil. Staketet är ett märkligt minnesmärke från den första industrialiseringsvågen i vårt land i början av 1800-talet. Det skänktes till församlingen 1818 av en av pionjärerna inom svensk verkstadsindustri, Samuel Owen, ägare till Kungsholms mekaniska verkstad. Owen var engelsman, född 1774 i byn Norton in Hales i Shropshire, och arbetade som ung hos den stora firman Boulton & Watt som tillverkade ångmaskiner i trakten av Birmingham. Det var tack vare sina kunskaper att sätta upp ångmaskiner som han hamnade i Sverige. För jämt tvåhundra år sedan anlände Samuel Owen hit och monterade ihop de första ångmaskinerna enligt James Watts principer. Den spännande historiken kring detta kan du läsa mer om under rubriken Ångmaskinens julafton – ett tvåhundraårigt jubileum.

Kungsholmens mekaniska verkstad
Owen återvände till England i december 1805, men kallades snart tillbaka till Sverige för att sätta upp ytterligare en ångmaskin. Det var maskinen som gav namnet Eldkvarn åt kanslirådet A N Edelcrantz kvarnanläggning på den plats där nu Stockholms stadshus ligger. Samuel Owen knöts därefter, sannolikt genom förmedling av Edelcrantz, som verkmästare till Bergsunds gjuteri på västra Södermalm i Stockholm där han anförtroddes betydelsefulla arbeten, bl.a. att konstruera de första svenskbyggda ångmaskinerna, samt att bygga ett valsverk åt Husby-Klosters krutbruk i Dalarna. Efter några år föddes tankarna hos den driftige engelsmannen att starta eget företag och våren 1809, sedan han fått ett kungligt privilegium härpå, köpte han en tomt på Kungsholmen vid stranden av Riddarfjärden och anlade där Kungsholms Mekaniska Verkstad.

När Owen kom till Sverige, fanns i vårt land väl utvecklade brukstraditioner, där man både kunde framställa gjutjärn och smidesjärn av god kvalitet. Gjutjärnet var dock sprött och vid gjutning av grövre maskindelar kunde lätt ihåligheter uppstå, som försvagade godset. Här kom Owens kunskaper från engelsk metallhantering väl till pass. Till en början gällde det att få igång ett gjuteri på Kungsholmen för att sedan kunna starta en egen maskintillverkning. Samtidigt rådde brist på kunniga medarbetare. Samuel Owen måste därför själv lära upp sina arbetare och flera av dessa blev med tiden framstående företagsledare och konstruktörer. Han genomförde även rent tekniska nyheter vid sitt gjuteri, bl.a. gjutning i sandformar, så att också större föremål såsom ångmaskinscylindrar kunde tillverkas. Man brukar betrakta Owens mekaniska verkstad som den första mekaniska industrin i vårt land. Utmärkande för den var att där fanns en större uppsättning av verktygsmaskiner och en första ansats till serietillverkning av färdiga metallprodukter. Owen anlade också ett verk för framställning av puddeljärn där gjutjärn på engelskt vis smältes i flammugn med slagg, samt byggde ett eget valsverk för tillverkning av ångpanne- och fartygsplåt. Lite senare, på 1840-talet, omtalas här ångmaskiner, svarvstolar, borrmaskiner, klippsax, pressar, valsstolar, hyvlar och en mumbelinghammare. Det engelskklingande namnet är inte förvånande. Också förebilderna till verktygsmaskinerna kom ofta från England.

Gjutjärn till konst- och bruksföremål
Samuel Owen var en man fylld av experimentglädje och med en stark tro på tekniska innovationer. Han konstruerade det första ångdrivna mudderverket i Sverige som användes för upprensning av Väddö kanal 1820-32, och lanserade fartygsmaster av gjutjärn som också kunde användas som åskledare. När Riddarholmskyrkans trätorn i Stockholm hade brunnit ner efter ett åsknedslag 1835 förespråkade Samuel Owen ett nytt torn i gjutjärn. Tornet ritades av skulptören professor Eric Gustaf Göthe och arkitekt Carl Gustaf Blom Carlsson.

Tidigare uppgifter om att Fredrik Blom var inblandad finns det inga belägg för. Däremot vet man sedan omkring 1970 (när spiran restaurerades) att Carl Gustaf Blom Carlsson varit arkitekt, tillsammans med Erik Gustaf Göthe. Bilderna från Tekniska Museet visar inte den gamla spiran, utan bara en liten hörnturell som skänktes till museet vid restaureringen. Spiran är ungefär fyra ggr så hög som turellerna. I den befintliga spiran på Riddarholmskyrkan ingår både ursprungliga och omgjutna delar. (Information från slottsarkitekt Calle Althoff, 2014)

Samuel Owen introducerade också gjutjärn för prydnadsföremål, såsom pelare med kapitäl, grindar, krukor, staket, stolar, bord och trädgårdssoffor. Men det blev framförallt hans elev och lärling Carl Gehard Bolinder, grundare av företaget Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm, som efter 1845 förde vidare de Owenska traditionerna kring gjutjärnskonsten. Bröderna Bolinders första verkstad låg vid Kaplansbacken på Kungsholmen, bara några hundra meter från Owens verkstadsområde. Han uppdrogs också att skapa flera fabriksanläggningar ute i landet, ofta som följd av att också dit leverera ångmaskiner eller ångpannor. Hit hör valsverken i Schebo bruk 1816 i Uppland och Furudals bruk i Dalarna 1827, sistnämnda berömt för sin järnkätting.

Under sin tid som egen företagare konstruerade Owen 7 ångfartyg, 60 ångmaskiner, 5 valsverk och över 1000 tröskverk. Dessutom levererade han pumpar till gruvor, kvarnar, och maskindelar till ramsågar samt ett antal specialmaskiner bl. a. till Norrtälje Gevärsfakori.

Ångfartygens fader
Samuel Owens namn är kanske mest förknippat med ångfartyg och han byggde vid sin mekaniska verkstad på Kungsholmen de första fungerande ångbåtarna i vårt land. Han var dessutom den förste som exprimenterade med och konstruerade en användbar fartygspropeller.

Den första praktiskt fungerande ångbåten i världen byggdes i England 1801 och hette Charlotte Dundas. Owens första farkost var sexton år yngre, hette Experiment och tillhörde kronprins Carl Johan, sedermera kung Carl XIV Johan. Den provades på Riddarfjärden 1817, men farten blev bara 3 knop och när ångpannan sedan sprack, den var tillverkad av gjutjärn, tog Owen bort maskinen ur båten. Efter dessa första försök köpte han en roslagsskuta som döptes till the Witch (Häxan), eller Stockholmshäxan, som han utrustade med ångpanna, kondensor och ångmaskin. Men det berättas att verkningsgraden var låg till följd av att propellern bara till hälften var nedsänkt i vattnet och Owen kom i fortsättningen att prioritera skovelhjul på sina ångfartyg. 1818 byggde Samuel Owen Sveriges första ångfarkost som sattes in i reguljär passagerartrafik, ångfarttyget Amphitrite (uppkallat efter sjöguden Poseidons maka). Båten med sin ångmaskin på 6 hästkrafter kunde medföra hela 182 passagerare och den första offentliga resan gjordes den 2 augusti 1818 mellan Stockholm och Drottningholms slott i Mälaren. Den närmast följande tiden hyrdes båten ut för sällskapsresor – en chartertrafik i propagandasyfte för den nya tekniken – utom på söndagar, då den uppehöll reguljär passagerartrafik mellan Stockholm och Drottningholm. Senare insattes fartyget på en trad mellan Stockholm och Västerås. Så inleddes vårt lands första ångbåtstrafik.

Efter fem år lades Amphitrite upp på Owens varv sedan han byggt och sjösatt ångfartyget Stockholm som hade en starkare ångmaskin. En annan av tidens mycket omtalade ångfartyg var Yngve Frey, som byggdes på Stora varvet vid Tegelviken på Södermalm 1821. Fartyget som var byggt av ek tacklades som en galeas och hade en ångmaskin på 22 hästars kraft av Owens tillverkning. Fartygets utseende är i detalj känt från ett antal originalritningar som finns i Sjöhistoriska museets arkiv, varav maskinritningarna återges här.

Till en början var allmänheten skeptisk till de nya ångbåtarna som ansågs som riskabla och farliga, men efterhand insåg man deras fördelar och för skeppsredarna var fartygen en god investering. Brukspatron Owens eget lilla fartyg Upsala med 22 hästkrafters ångmaskin, som, om än långsamt, i drygt 15 år gick på traden Stockholm-Uppsala, påstods inbringa lika mycket pengar per vecka som hela veckoavlöningen uppgick till vid hans verkstad. Och de som tecknat aktier i ångfartyget Yngve Frey för 100 Riksdaler kunde glädja sig åt en utdelning med hela 30 Riksdaler per aktie.

Det skulle också förunnas Samuel Owen att tillverka det första järnskrovet till ett fartyg i vårt land. I en skrivelse från december 1834 anhöll han om privilegium på 15 år att uteslutande bygga fartyg av järn. Det var tekniskt möjligt tack vare de nyanlagda valsverken där fartygsplåtar på ½ tums tjocklek kunde valsas fram. Men planläggningen av det första järnfartyget beredde Owen stora svårigheter och först 1838 kunde bygget påbörjas. Fartyget som hedrande döptes på beställarnas initiativ till Samuel Owen, sjösattes vid Kungsholms Mekaniska Verkstad i juni 1840. Liksom Owens första passagerarfartyg Amphitrite insattes Samuel Owen på sträckan Stockholm-Västerås. De äldsta ångfartygen av trä lades efterhand upp vid Owens kaj och blev till utfyllnadslager när verkstadsområdet successivt utökades utmed Riddarfjärdens strand. Totalt byggde Owen vid sin verkstad fem ångfartyg av trä, samt två järnfartyg.

Ångpumpar som främjade bergshanteringen
När Samuel Owen förde med sig de första engelska ångmaskinerna till Sverige tillfrågades landets främsta tekniska experter om deras lämplighet att pumpa vatten ur gruvor. Svaret blev negativt och präglat av misstro. Ångmaskiner kunde bara användas i England där stenkol var billigt, menade de konservativa brukspatronerna. Lite raljerande menade man att det gick åt en järngruva för att tillverka en ångmaskin och en kolgruva för att driva den. Men Owens store beskyddare, kanslirådet Edelcrantz var övertygad om deras användbarhet och hans egen maskin, som ursprungligen var avsedd för Eldkvarn, såldes till Dannemora gruvor i Uppland sedan den befunnit för svag för Eldkvarn och den fungerade där över förväntan i många år. Mindre underligt var kanske att vid 1800-talets början Höganäs stenkolsgruvor i Skåne fick flera engelsktillverkade ångmaskiner. Dessutom levererade Åkers styckebruk i Södermanland en maskin dit. Dessa förefaller dock ha varit av ett enklare utförande och dessa saknade också Boulton & Watts separata ång-kondensor. Men efter drygt trettio år var kolgruvorna så djupa och vattenläckaget till schakten så stort att bolaget måste skaffa större och betydligt kraftigare pumpverk försedda med två balansångmaskiner enligt Boulton & Watts principer på vardera 150 hästkrafter. Den beställningen gick till Samuel Owen som redan vid Bergsunds bruk år 1806-07 tillverkat en inte närmare känd ångmaskin till en kvarn vid Dannemora gruvor, och på Kungsholmen även hunnit konstruera en ångmaskin för uppfodring av malm vid Åtvidabergs gruvor. Även vid andra platser, bl.a. Mölna färgstoffsfabrik på Lidingö, pustade tidigt Owens ångmaskiner.

Höganäsmaskinerna levererades sommaren 1832 och var Owens största ångmaskinstillverkning där cylindrarna som var 1,6 meter i diameter fick gjutas i två halvor. Maskinerna gjorde 12 slag i minuten och pumpdjupet var 73 meter. Ångmaskinerna vid Ryds gamla schakt arbetade sedan kontinuerligt i över 70 år. 1903 stannade den sista av Owens ångmaskiner i Höganäs och ersattes med elektriska turbinpumpar. Den ena stora balansångmaskinen från Ryds schakt i Höganäs finns numera att beskåda i Tekniska museets maskinhall.

Ekonomiska motgångar
De första decennierna hade Samuel Owens företag, som var först på marknaden, en stabil och god ekonomi. Men på 1830-och 40-talen började konkurrensen hårdna sedan andra svenska mekaniska verkstäder började anläggas. Hit hör Motala verkstad som redan 1828 började tillverka ångmaskiner, Kockums i Malmö 1840, Keillers i Göteborg, Ludvigsberg 1843, Bolinders 1845, båda stockholmsföretag och Nydqvist & Holm i Trollhättan 1847. Ekonomiska motgångar drabbade även Owen genom förlust av två av sina egna ångfartyg, ett genom brand och ett genom grundstötning. Också Owens egen allt större experimentverksamhet drog stora kostnader. Sedan riksdagen år 1829 nekade ytterligare statslån och heller inte ansåg sig kunna avskriva tidigare lån till Owen men beviljade honom en årlig pension, återstod endast för honom att inlämna en konkursansökan. Verkstäder och varv såldes på auktion den 25 september 1844 och fastigheten såldes efter en kortare tid i privat ägo 1847 till Kronan. Efter tre år flyttade Kungliga Myntet in i de Owenska byggnaderna. På tomten vid Samuel Owens gata på Kungsholmen finns numera endast två byggnader från slutet av 1700-talet kvar som ingått i vårt lands första mekaniska verkstad.

För Owens egen del återstod endast att söka plats i privat tjänst. 1847-51 finner vi honom som verkmästare vid sin gamle vän Martin von Wahrendorffs Åkers Styckebruk i Södermanland. De sista åren av sitt liv tillbringade Samuel Owen i Södertälje, men avled i Stockholm i en ålder av 80 år. Han bodde då vid Klara Bergsgatan 37 på Norrmalm. Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm.

Samuel Owen var gift tre gånger. Med sin första engelska hustru Ann Spen Toft hade han 6 barn. Owen skilde sig från henne. Andra hustrun, Beata Carolina Svedell, borgmästardotter från Hedemora, gifte han sig med 1817 och hade i det äktenskapet två barn. Vigseln skedde I Lidingö kyrka med efterföljande fest hos patron Lars Fresk på Elfviks gård där mamsell Beata då bodde. Med familjen Fresk fanns starka vänskapsband sedan Owen 1804 där satt upp den första ångmaskinen i som användes som drivkälla för en fabrik. Hustrun dog redan 1822. Tredje äktenskapet var med Johanna Magdalena Elisabeth, född Strindberg. I detta äktenskap föddes 9 barn.

Metodist och portalfigur inom svensk nykterhetsrörelse
I samband med ett kyrkobesök hemma i England 1796 fångades den unge Samuel Owen av religiösa känslor och anslöt sig till metodistkyrkan i Wesleyansk anda. När han kom till Sverige fann han till sin besvikelse att ingen engelsk kyrka fanns här, men lyckades utverka att tillfälligt få hit en engelsk huspredikant. Några år senare anlände till familjen Owen den engelske metodistpastorn Georg Scott. Till en början skedde predikningarna i provisoriska lokaler i en trädgårdspaviljong i närheten av Kungsträdgården i Stockholm. Men pastor Scott samlade vid sina predikningar så många åhörare att det blev nödvändigt att bygga ett engelskt kapell, Betlehemskapellet i närheten av nuvarande Sergelgatan. Men till följd av den inskränkta religionsfrihet som då rådde blev pastor Scott efter några år utvisad ur landet. Grunden till en engelsk metodistförsamling var dock lagt.

Samuel Owen var helnykterist och krävde – med bättre eller sämre resultat (?) – att hans anställda även skulle följa hans exempel. Han insåg tidigt alkoholförtäringens sociala problem och önskade råda bot på detta genom att redan år 1832 grunda Kungsholmens Nykterhetsförening. Senare blev han den förste ordföranden i Stockholms Nykterhetsförening och styrelseledamot av Svenska Nykterhets-Sällskapet. Han uppges ha skrivit, eller åtminstone varit delförfattare till följande skrifter i nykterhetsfrågor: ”Hälsomätare för drinkare och nyktra” och ”Till de måttligt supande”. Båda böckerna gavs ut 1830.

Farbror till August Strindberg !
August Strindberg var fem år när hans ingifte farbror Samuel Owen dog. Om de träffats, vilket väl är troligt, är dock inte närmare känt, men han mindes från sin barndom faster Lisette (Elisabeth) Owen som en fin gammal dam med klass. Det är också känt att Strindbergs intresse för ångfartygen grundlades tidig i hans liv. Utanför fönstren i barndomshemmet på Riddarholmen hade mälarångarna sina kajplatser, båter som lyste i alla regnbågens färger, som han skriver i Den romantiske klockaren på Rånö: De var ”sjögröna med cinnoberröda vattengångar.” De lyste av ”blankpolerad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda ångpipor.”

Med några rader ur den självbiografiskt präglade romanen Tjänstekvinnans son låter vi August Strindberg minnas sin faster, änkan till vår förste företagsledare inom svensk verkstadsindustri och den hematmosfär Samuel och Elisabeth Owen hade skapat.

”Faster hyrde två rum i våningen. Hon var änka efter en berömd engelsk uppfinnare och fabriksägare, som slutat i ruin. Hon hade pension, på vilken hon levde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans barn till sig under det stormen gick över.

Hon gick klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att sitta rätt på stolen, hälsa vackert och uttrycka sig vårdat. Hennes rum buro spår av förgången lyx och talrika förmögna vänner. En stoppad jakarandamöbel med virkade överdrag i engelska mönster. Den avlidne mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med vasaorden. På väggen ett stort oljeporträtt av fadern i borgerskapets majorsuniform. Detta trodde barnen, att det var en kung, ty han hade så mycket ordnar, vilka senare befunnos vara Frimurarordens insignier. Faster drack te och läste engelska böcker.

Ångmaskinens julafton
På julafton 1804 startades den första ångmaskinen i en svensk fabriksbyggnad och därmed hade landets tidigaste industrialiseringsvåg inletts. Platsen var Elfviks klädesfabrik längst ut på norra Lidingö utanför Stockholm och initiativtagare till projektet var fabrikören Lars Fresk. Inom landet fanns dock ännu inte kunskaperna att konstruera ångmaskiner. Både de första maskinerna och den ansvarige konstruktören, maskinuppsättaren Samuel Owen, kom från England.

Bakom planerna att använda ångkraft för att driva fabriksmaskiner stod kanslirådet Abraham Niclas Clewberg, 1789 adlad Edelcrantz. Denne märklige man och mångsysslare var ledamot av Svenska Akademien, kunglig teaterchef, introduktör av den optiska telegrafen i Sverige, hedersledamot av ett flertal lärda sällskap och stor vän av den engelska teknikutvecklingen, the industrial revolution. Vid en studieresa i England 1803-04 fascinerades Edelcrantz till den grad av James Watts ångmaskiner, som sedan ett trettiotal år tillbaka tillverkades i Boulton & Watts verkstad i Soho nära Birmingham, att han där knöt kontakt med den engelske maskinuppsättaren Samuel Owen. Vid ungefär samma tid flyttade Owen över till ett konkurrerande företag som också tillverkade ångmaskiner enligt James Watts principer, Fenton, Murray and Wood i Leeds. Vid tiden för hans anställning där inledde Edelcrantz affärsförbindelser med fabriksledningen och upphandlade nu delvis för Kronans räkning fyra ångmaskiner, en i London och tre från Leeds.

Den 4 maj 1804 landsteg kanslirådet i Göteborg efter sin Englandsresa och hade med sig till Sverige den 30 årige maskinuppsättaren Samuel Owen, en man som med tiden skulle bli en portalfigur för den svenska maskinindustrin. Delarna till ångmaskinerna anlände på eftersommaren till Gävle, dit de fraktats från England i brist på båtlägenhet till Stockholm. Edelcrantz sökte tullfrihet för maskinerna ”såsom verkeliga modeller till högst nyttiga verktyg för flera fäderneslandets gagnande inrättningar:” Och redan under hösten 1804 började Bergsunds gjuteri och mekaniska verkstad i Stockholm, under Owens ledning, tillverka delar till en svensk ångmaskin som 1807 levererades till en kvarn i Dannemora. Senare såldes den maskinen till Zacharias Tillanders klädesfabrik i Stockholm. Andra svenska ångmaskinsprojekt stod också för dörren.

Direkt efter sin ankomst till Sverige fick Samuel Owen uppdraget att hos fabrikör Fresk på Elfvik installera en av de fyra Englandstillverkade ångmaskinerna och på julafton 1804 kördes den igång och döptes, vilket framgår av fabrikens produktionsrapport för 1804, till ”Förstfödda Edelcrantz”. Ångmaskinen drev ett stort antal spinn- och spolmaskiner i klädesfabriken som tidigare hade drivits av en hästvandring i fabrikshusets källarvåning. Därmed hade för första gången en industri i ordets moderna bemärkelse startat i Sverige, där en central kraftkälla drev ett stort antal samordnade maskiner.

De andra ångmaskinerna som Edelcrantz köpte till Sverige installerades i de statligt ägda Kungsholmens respektive Ladugårdslandets Brännvins Bränneri, båda som pumpverk. Den fjärde slutligen hade Edelcrantz tänkt använda för egna ändamål i den kvarn han år 1805-06 lät anlägga vid Nya Kungsholmsbron och Riddarfjärden intill Serafimerlasarettets tomt på Kungsholmen, den med tiden legendariska Eldkvarn. Ångmaskinen visade sej tidigt dock vara för svag för ändamålet, varför en ny och starkare införskrevs från Leeds och den ursprungliga såldes till Dannemora gruvor.

Vad hände sedan med Förstfödda Edelcrantz? Fabrikör Fresks klädesfabrik kom under de följande åren att spela den ledande rollen i mekaniseringen av Stockholms textilindustrier men betraktades som ett tekniskt underverk också i rikets perspektiv och ångmaskinen var i kontinuerlig drift i hela 19 år. Men en majnatt 1823 utbröt en katastrofal eldvåda i Elfviksfabriken och hela anläggningen brann ner till grunden. Man kan förmoda att resterna av ångmaskinen liksom övriga metalldelar till maskinerna därefter avyttrades som skrot. Då fanns det inget intresse att bevara några teknikhistoriska minnen av den första Wattska ångmaskinen som drev fabrikshjul. På 1820-talet hade många svenskbyggda ångmaskiner hunnit konstrueras både för industribruk och som transportmedel och ångkraften var inte längre någon hisnande nyhet.

Den spännande historien om introduktionen av svensk ångteknik i vårt land i början av 1800-talet är tyvärr ännu ett oskrivet kapitel i svensk industrihistoria. Att teknikhistoriskt skildra denna pionjärtid vore det rätta sättet att fira jubilaren Förstfödda Edelcrantz!

Den som vill läsa om Lars Fresk och Elfviksfabrikens historia rekommenderas boken Vävarna på Elfvik, av Jan Malmstedt, Carlssons bokförlag 1993

Carl-Henrik Ankarberg, Länsstyrelsen i Stockholms län 2008

Läs mer om Samuel Owen och hans ångmaskiner i Sjöhistoriska museets artikel om Sjöhäxan.