Utö gruvor

uto01
Utö gruvor

uto02
Utö gruvor

Att norra Utö har en industrihistorisk miljö av riksintresse torde stå klart för var och en som haft möjlighet att besöka Lurgatan med dess låga timrade gruvarbetarbostäder eller beskåda de djupa gruvschakten - måhända Sveriges äldsta järngruvor, upptagna redan under tidig medeltid. Både dagbrotten och de många mäktiga varpstenshögarna kring gruvorna betraktas som lagskyddade fornlämningar, också åtskilliga av de kringliggande byggnaderna är miljömässigt omistliga.

Bergshanteringen har mycket gamla traditioner i vårt land. Redan Olaus Magnus omtalar i sin 1555 utgivna Historia om de nordiska folken att "de nordiska ländernas grufvor äro ganska många, stora, olikartade och rika". Även om arkivaliska belägg för gruvdriften på Utö saknas före 1600-talets början vet vi att tyska bergsmän i ett tidigare skede brutit malm här. Dessa bodde i primitiva "stenkulor", då ingen annan bebyggelse fanns att tillgå. Att tyska mästare och gruvdrängar fordom varit verksamma på Utö är ej förvånande då åtskilliga utländska experter redan under medeltiden inkallades till vårt land för att upplära svenskarna i bergshanteringstekniken. Utös skärgårdsläge bör ha varit väl lämpat för gruvdrift med tanke på goda utskeppningsmöjligheter över Östersjön.

Så vitt vi vet, var del dock först under Carl IX:s regeringstid som man började bryta malm i förhållandevis stor skala. Tidigt omnämns silverfyndigheter på Utö, men tillgången av brytbar malm - silverhaltig blyglans - bedömdes vara ringa. Redan efter några år nedlades den år 1607 upptagna silvergruvan medan man däremot på flera ställen började bryta järnmalm. Tre dagbrott bearbetades vid 1600-talets början, Nyköpingsgruvan, Långgruvan och Finngruvan. Sistnämnda gruva har sannolikt sitt namn av att den bröts av finska bruksägare medan Nyköpingsgruvan snarast tycks ha producerat malm till södermanländska järnbruk. Redan på 1620-talet omtalas inte mindre än nio tyvärr ej namngivna gruvor. Från 1613 känner vi namnet på en stockholmsborgare, Jacob Urbansson Keder, som exploaterade malmfyndigheterna. Denne erhöll, såsom avbetalning på ett lån till Kronan, kunglig fullmakt att rannsaka utömalmen. Han uppbar en tid såväl kronoskatten från ön som de ej ringa inkomsterna från böndernas dagsverken av körslor, kolning och brytning.

Vid mitten av 1600-talet, under den svenska stormaktstidens glansepok, drevs bergshanteringen av ägaren till Årsta slott i Österhaninge, amiral Clas Bielkenstierna(1615-1662). Enligt sina privilegier hade han rätt att fritt förfoga över malmfyndigheterna på sina ägor, men skulle erlägga viss avkastning till Kronan. Tidvis överläts dock brytningen på licens till ett flertal ofrälse bruksidkare och malmen förädlades både på svenska fastlandet och i Finland. Den närmaste masugnen låg ej längre bort än på Ornö "uti Lättunge ström", där man på 1640-talet av det framställda järnet även tillverkade kanonkulor, granater, järnugnar och grytor.

Som en följd av Carl XI:s reduktion drogs 1684 frälsehemmanet Trema, varpå gruvorna var belägna, in till Kronan, som fortsatte med arrendedrift fram till 1739, då Utö järngruvor återlämnades till de forna ägarna. De närmast följande decennierna präglades av ständiga tvister mellan gruvägaren och konsumenterna om malmpriser. De löstes först 1804 sedan de sistnämnda bildat ett bolag och förvärvade gruvorna med tillhörande områden - i princip hela Utö.

Stora kostnader var förenade med bergshanteringen. Utögruvorna torde vara de första i landet där krutsprängning förekom, en teknik som - om än sporadiskt - finns belagd redan under 1670-talet. Den tidens höga krutkostnader bidrog till att arbetsmetoden ej användes annat än då tillfälliga avsatser, pallar, bildades då dagbrotten fördjupades. Malmen bröts åtminstone före 1700-talets slut främst genom s k tillmakning. Genom öppen eld upphetsades berget, varefter det avkyldes med vatten och bearbetades för hand med släggor och spett. Vedkonsumtionen blev mycket hög och bränsle fick inköpas i stora mängder dels från fastlandet, dels från kringliggande öar, tidvis även frän Finland. Enligt 1683 års bestämmelser fick ingen bruksägare hämta utömalm utan att samtidigt leverera vissa kvantiteter ved. Såväl att länspumpa gruvorna som att uppfordra malmen var länge svårbemästrade problem. I avsaknad av vattenkraft nyttjades under den förindustriella tiden förutom vinddrivna pumpverk hästar och oxar som dragare för vinscharna. År 1689 omtalas 1 5 till 20 par hästar vid gruvorna och i ett senare skede nämns stallplatser för ett femtiotal djur. För dessa krävdes ansenliga mängder foder som det ofta visade sig vara svårt att anskaffa. Utös eget mulbete räckte ej långt, varför hö regelbundet fick inköpas från olika platser - en tid från Åland. När leveranserna av någon anledning, t ex på grund av torka 1702, uteblev, förorsakade detta ett svårt avbrott i gruvdriften.

Det genom tiderna allvarligaste driftstoppet inträffade sjutton år senare. Sommaren 1719 härjade tsar Peter I:s flotta stora delar av den svenska ostkusten och totalförstörde utögruvorna. Hela gruvgården med uthus brändes ner. Så skedde även med samtliga arbetarbostäder, vilkas grunder t o m upprevs. Vindar och andra till gruvdriften hörande verk nedstörtades i dagbrotten och fyra av de största gruvschakten fylldes med gråberg. Alltjämt återfinns flera tusen ton av ryssarna nedstörtad gråbergsvarp i Långgruvan, som till stora delar legat öde sedan 1719.

Från slutet av 1600-talet har vi de tidigaste uppgifterna om bebyggelsen kring gruvorna. 1 683 omtalas ett tiotal stugor, varav "fyra op wid grufgården och fyra neder wid sjön." Vidare nämns "en stuga i kärret som Per Jute bebodde uti", och en "som Erich Göransson bor uti neder wid wäg op wid grufgården." Senare under seklet tillkom ytterligare ett tiotal stugor. En karta från 1710 utvisar husens gruppering. En väderkvarn, troligen uppförd före 1694 återfinns här strax nordväst om Långgruvan och vid hamnen är fem långa lastagebryggor markerade. Karttexten lämnar intressanta upplysningar om brukningsförhållandena av marken. Nr 15 anger "Åtskillige små inhägnade gräshagar af utmarken intagne, som brukskarlarne nyttja och bruka." Nr 16: "2ne stycken små åkerlappar som inspektoren wid grufwan nyligen låtit intaga och oppödia." Av intresse är vidare att konstatera hur det nutida vägnätet kring gruvorna till stora delar kan spåras redan vid 1700-talets början.

Arbetsstyrkan vid Utö gruvor utgjordes under 1600-talets senare hälft av trettio mån och fem minderåriga barn. Hundra år senare sysselsatte bergsbruket ett sextiotal personer. Långa tider var det mycket svårt för arrendatorn att behålla arbetskraften vid gruvorna, många rymde till Stockholm, och i början av 1700- talet lät landshövding Törnflycht tvångsförpassa lösdrivare som arbetskarlar till Utö. Medan antalet hushåll på öns södra del där jordbruk och fiske dominerade succesivt ökade, växlade gruvbefolkningens storlek allt efter konjukturerna. En markant förändring inträdde vid 1800-talets början, då det nybildade gruvbolaget förvärvade hela Utö och samtliga gårdar och torp inlemmades i ett rationellt jordbruk. De som tidigare bebodde gårdarna blev antingen kvar som bolagets statare, eller - vilket troligen var vanligare - flyttade till gruvan och anställdes i bergsbruket. I arbetarnas anställningsvillkor ingick åtminstone efter 1850 förutom fri bostad flera andra förmåner. Till dessa hörde vissa kvantiteter rågmjöl, mjölk och vedbrand efter fastställd stat samt ett potatisland för en tunnas utsäde. Gruvsamhället expanderade, många bostäder byggdes och under 1840-talet uppnådde befolkningstalet sitt maximum, 446 personer. Med den alltmer utökade gruvdriften följde även flera servicenäringar. Gruvbyn fick förutom handelsbod och skola även läkare. Egen präst nåde utöförsamlingen haft sedan 1 742 och vid 1 800-talets mitt uppfördes den nuvarande, för skärgårdsförhållanden ovanligt stora kyrkan.

Som en följd av teknikens framsteg under 1800-talet rationaliserades bergshanteringen på ett iögonfallande sätt. En "eld- och luftmaskin", en föregångare till ångmaskinen uppsattes redan 1808 för att länspumpa Långgruvan. Visserligen gick ångpannan sönder efter några år, men 1 816 stod en ny maskin om 25 hästkrafter på den gamlas plats. Även vid Nyköpingsgruvan byggdes sedermera en ångmaskin, vilken eldad med torv från Utö drev såväl ett malmuppfordringsverk som ett pumpmaskineri. Också vinscharnas kapacitet lyckades man höja sedan de svårhanterliga och tunga järnkedjorna in på 1800-talet utbyttes mot betydligt smidigare järntrådslinor. Sitt största djup, 213 meter, uppnådde Nyköpingsgruvans dagbrott 1848 medan Finngruvan vid samma tid bearbetades på 150 meters avvägning. All bergborrning utfördes alltjämt för hand av borrlag om vardera två man, som även själva medförde, ner på de smala stegarna, sina tunga borrstål och släggor. Upp till 100 borrar kunde en gruvarbetare förbruka per skift. Framforslingen till hissverken av det lösbrutna berget handhades av sprängarna, medan uppforsling, sovring och lastning vanligen sköttes av ynglingar mellan 1 5 och 20 år eller av handikappade arbetskarlar. Att också minderåriga arbetade i gruvorna var inte ovanligt. Länge forslades malmen från gruvorna till lastageplatsen vid hamnen med hästdragna vagnar och kärnor. 1836 ersattes detta tungarbetade transportsystem av en betydligt effektivare 700 meter lång smalspårig järnväg. Vagnarna som lastade drygt fyra ton drogs bitvis av hästar eller oxar samt bromsades via ett sinnrikt växelsystem ner för den branta sluttningen utanför prästgården. Banvallen kan på några ställen alltjämt skönjas utmed prästgårdsbackens västra sida.

Början av 1840-talet framstår som gruvbolagets glansepok med en årlig utskeppning av drygt 16.000 ton malm. Högkonjunkturen blev tyvärr ej långvarig. Flera gruvras, liksom svårigheter att i längden hålla schakten fria från grundvatten förblev, de tekniska hjälpmedlen till trots, svårbemästrade problem. Ökade rasrisker medförde att flera av Utös dittills synnerligen produktiva gruvor vid 1840-talets slut fick ödeläggas. År 1879 upphörde slutligen gruvdriften helt, sedan bolaget en tid haft stora svårigheter att få avsättning för malmen som ansågs ha hög fosforhalt. En bidragande icke ringa faktor var även en allt större konkurrens från gruvorna i Bergslagen. Dessa hade tack vare utbyggnaden av järnvägsnätet betydligt lättare att få avsättning på sina malmer. Även den maskinella utrustningen var kraftigt nedsliten och nyinvesteringar bedömdes bli för kostsamma.

Det dröjde ej länge förrän gruvorna vattenfylldes och den maskinella utrustningen med lingångar, spelhjul, uppfordringsverk och transportbanor förföll eller avyttrades som skrot. Genom lyckliga omständigheter har däremot gruvsamhällets bebyggelse kunnat bevaras, till vilken nya funktioner nu skapats som på ett pietetsfullt sätt anpassats till de stora kulturhistoriska miljövärdena.

Carl-Henrik Ankarberg
Texten ursprungligen publicerad i Stiftelsen Stockholms skärgårds årsskrift 1977.