Stockholm

Stockholm

STOCKHOLM INDUSTRISTADEN

av Björn Hallerdt

Texten publicerades ursprungligen 1985 i ”Stockholmsindustri”, utgiven av Stockholms stadsmuseum.

I våra dagar upplever man knappast Stockholm som en betydande industristad: det är handel och samfärdsel, administration och ekonomisk förvaltning som tydligare dominerar livet här. Industrianläggningarna präglar inte längre stadsbilden i de centrala delarna utan har fått maka åt sig ut i förorter och randområden. Ändå har industrin sedan mer än 200 år varit en avgörande faktor för stadens utveckling, och med uppmärksamma ögon märker man också snart vilket viktigt inslag fabriksbyggnaderna fortfarande är. Den omfattande inventering Stockholms stadsmuseum sedan 1979 i samarbete med fastighetskontoret och stadsbyggnadskontoret utfört har kartlagt ca 250 industrimiljöer i Stockholm, anlagda före 1940. Men förändringstakten är hög, och inventeringen har liksom utställningen STOCKHOLMSINDUSTRI till syfte att fästa uppmärksamheten vid de stora värden industribyggnaderna och den industriella traditionen representerar. Genom den härigenom vunna erfarenheten och ökad information måste industriminnena få ett bättre erkännande och ges större möjligheter att fortleva som en tydlig och uppskattad del av huvudstadens fysiska miljö.

Stormaktstidens förelöpare och 1700-talets manufakturer

Statistiskt definieras som industri gruvor och mineralbrott, tillverkning, el-, gas-, värme- och vattenverk med minst 5 anställda. Med dessa kriterier går Stockholms industriella historia i varje fall tillbaka till stormaktstiden. Kronobageriet vid Sibyllegatan uppfördes i sin äldsta del på I 620-talet, och vid seklets mitt tillkom en rad nya företag. Melker ]ung fick privilegium för sitt glasbruk på Kungsholmen I 641 och Abraham van Eijck grundade ett sockerraffinaderi 6 år senare. Redan vid denna tid blev textiltillverkningen betydande, baserad på stora leveranser till hovet och kronan. Anders Slorff drev från 1645 vantmakeri (klädesfabrik) på den lilla ö som härav fick namnet Vantmakeriholmen, sedermera Karolinska institutets område, och Daniel Young Leijonancker etablerade sitt väveri vid Nytorget i den imponerande byggnad som alltjämt står kvar under namnet Malongen. Sidenfabrik, tobaksspinnerier och skeppsvarv var andra växande företag. Av industriellt format var givetvis också den intensiva byggnadsverksamheten som på mindre än ett halvsekel medgav fyrdubbling av stadens befolkning, men den kan lika litet som senare avläsas på annat sätt än genom sina produkter: adelspalats, kyrkor och militära byggnader.

Efter stora ofredens och pestens svåra skede hissades under frihetstiden nya signaler. Den ekonomiska makten gled över till en målmedveten och framgångsrik grupp av grosshandlare och köpmän, verksam även som skeppsbyggare, redare, fabrikörer och bruksägare. Sin tilltagande politiska makt utnyttjade de även för att utveckla ett omfattande statligt stöd till näringslivet. Hattarnas ekonomiska optimism fick sitt tydligaste uttryck genom inrättandet av manufakturfonden 1739, med vars hjälp en omfattande expansion inom redan existerande företag och stor nyetablering blev möjlig. I överväldigande grad kom de ymnigt flödande penningmedlen Stockholm till godo. Kungsholms glasbruk, grundat redan 1683, blomstrade, Rörstrands porslinsfabrik (1726) utvecklades till ett storföretag och fick från 1758 konkurrens av det konstnärligt högtstående men ekonomiskt mindre framgångsrika Marieberg. På pipbruket vid Heleneborg steg årsproduktionen till 7 300 gross, och även tobaksfabrikerna var framgångsrika, vilket avtecknade sig bl a i omfattande tobaksodling, framför allt på västra Södermalm.

Den helt dominerande branschen var dock textilindustrin. Av de grovt räknat 10 000 manufakturarbetarna i Stockholm vid I 700-talets mitt hörde gott och väl 80 % hemma vid ca 180 klädesfabriker, sidenväverier och kattunstryckerier. I nationellt perspektiv innebar det, att huvudstaden sysselsatte omkring hälften av landets manufakturarbetare och svarade för 2/3 av tillverkningsvärdet. De textila råvarorna var till största delen importerade, och som ett mera kuriöst inslag i frihetstidens utvecklingsoptimism kan man se det faktum att en mullbärsplantage med 25 000 träd anlades på Ladugårdslandet. I stort sett misslyckades försöken med silkesodling.

Det första ledet i textiltillverkningen, spänningen, bedrevs huvudsakligen som hemarbete och var svår att driva upp till tillräcklig omfattning. När spinnhuset på Långholmen från 1724 byggdes ut som korrektionsanstalt kring den gamla malmgården Alstavik, var en av huvudavsikterna att råda bot på garnbristen. Fängelsets roll som arbetskraftsreserv för industrin skulle få lång varaktighet.

Arméns och flottans behov av uniformstyg gjorde kronan till textilindustrins viktigaste avnämare, och det företag som kunde kapa åt sig dessa leveranser hade förutsättningar att bli ledande i branschen och därmed, fram till I 800-talets början, i svensk industri överhuvud taget. Den rollen spelade under nära ett sekel klädesfabriken vid Barnängen. Grundat på I 680-talet som direkt arvtagare till fabriken vid Nytorget kom Barnängen I 724 att fä Riddarhusdirektionen som huvudintressent. Deras driftchef Eric Salander lyckades med konststycket att också bli kommissarie över rikets manufakturer och kunde i kraft av sin statliga fullmakt tillförsäkra företaget avsevärda förmåner. Etterträdarna, bröderna Apiarie, sysselsatte som mest nära 800 arbetare inklusive kvinnor och barn. Under deras tid fullbordades på I 780-talet den väl sammanhållna anläggning kring den herrgårdsliknande huvudbyggnad som alltjämt bibehållen utgör Stockholms märkligaste äldre industrimiljö. Den textila traditionen inom Barnängen-området skulle för övrigt via Lars Johan Hiertas sidenväveri (1848) och Stockholms Bomullsspinneri & Väveri AB (1869) fortleva ända till 1952.

Ångan och Samuel Owen löser energikrisen
Vid 1700-talets slut påbörjades en viss mekanisering av industrin, vilket medförde att manufakturerna flyttade ut i landet, till vattenkraften. Stockholm miste härigenom sin ledande ställning och skulle under ett halvsekel drabbas av stagnation inom ekonomi och befolkningsutveckling. Använder man antalet industriarbetare som måttstock blev Norrköping landets största industristad 1820-50 och Göteborg under 1850-60-talen.

Med en viss förenkling kan man påstå att vändpunkten kom med ångmaskinen, även om den avgörande effekten blev starkt fördröjd. Är 1804 installerades en ”eld- och luftmaskin” vid Lars Fresks klädesfabrik vid Elfvik på Lidingö. Året därpå anlade den mångsidiga A N Edelcrantz landets första ångkvarn, Eldkvarn, på Kungsholmens östspets, där Stadshuset nu ligger. Monteringen av den engelska ångmaskinen på 20 hkr sköttes av mekanikern Samuel Owen, som 1 806 blev verkmästare vid Bergsunds mekaniska verkstad och där stod för den första ångmaskinen och den första ånghammaren, tillverkade i Sverige. Från 1809 blev Owen sin egen genom att förvärva en gård vid Hantverkargatan, där han byggde upp sitt faktori med gjuteri och valsverk, mekanisk verkstad och skeppsvarv. Han tillverkade givetvis ångmaskiner men också landets första ångbåt, ”The Witch of Stockholm” 1815 med propellerdrift, ’Amphitrite” 1817 med skovelhjul, vilket med dåtidens svaga ångmaskiner fungerade bättre, samt det första järnångfartyget, ”Samuel Owen” 1840. Vid mekaniseringen av jordbruket medverkade han genom att tillverka ett tusental tröskverk. Den svenska marknaden var emellertid ännu inte mogen för Owens framsynta idéer och avancerade produkter, och 1844 tvingades han gå i konkurs. Inom myntverkets (numera regionmusikens) område står emellertid ett par byggnader från detta pionjärföretag kvar.

Med Bolinders mot industrialismens samhälle
En del av maskinerna från Owens verkstad inköptes av bröderna Jean och C G Bolinder, som 1844 grundade en mekanisk verkstad på kungsholmssidan av Klara sjö, och nu hade tiden hunnit i fatt. Jordbrukets mekanisering intensifierades, kommunikationerna byggdes ut med järnvägar, broar och nya fartygstyper, den norrländska sågverksindustrin tog fart och byggnadsverksamheten expanderade. Bolinders kastade sig med frejdigt mod in på dessa nya marknader och växte snabbt ut till ett ledande verkstadsföretag med nära 300 anställda efter 15 år och över 700 framåt sekelskiftet. Deras tillverkning var mångsidig för att inte säga brokig: ångmaskiner, sågramar och bogserbåtar till sågverken, spisar till hem och restauranger, trappräcken, spiraltrappor och gjutjärnskolonner till byggnadsindustrin, soffor, prydnadsurnor och fontäner till trädgårdar och parker. Den spontana tillväxten åstadkom efterhand ett tättbebyggt och svåröverskådligt fabriksområde, som tillsammans med arbetarbostäderna på Kungsklippan och dess sluttningar bildade en sluten enklav. Efter avflyttningen 1932 revs alla byggnader utom kontorshuset.

Parallellt med Bolinders snabba expansion skedde flera andra nyetableringar inom verkstadsindustrin, samtidigt som äldre företag reorganiserades. Vid Skinnarviken grundades Ludwigsbergs gjuteri 1843 för att under följande decennium byggas ut med mekanisk verkstad. Även detta företag fick en mångsidig produktion, kanske något mera inriktad på sjöfart med fartyg och fyrar på programmet. 1885 byggdes där på försök en undervattensbåt, konstruerad av Gustaf de Laval. Idag är Ludwigsberg den bäst bevarade verkstadsanläggningen i Stockholm från genombrottstiden.

Det gamla Södra varvet vid Tegelviken, grundat 1687, fick en ny inriktning, sedan William Lindberg tillträtt som verkstadschef 1844. Varvsrörelsen tog fart, inte minst sedan man 1854 med kustångaren ”Götha” börjat bygga järnfartyg. Efter varvets nedläggning 1930 har alla dess byggnader utom varvschefsbostaden från 1748 försvunnit. Även Bergsunds mekaniska verkstad moderniserades och utvidgades vid 1800-talets mitt, då man började bygga ångfartyg med järnskrov. Vid sidan av den stora fartygsproduktionen med sådana specialiteter som monitorer och isbrytare tillverkade Bergsund ångmaskiner, råoljemotorer, järnkonstruktioner och broar. De större fartygsbyggena förlades från 1874 vid filialen Finnboda varv. På 1890-talet hade företaget ca 1 000 anställda, men 1929 var klockan slagen och industribebyggelsen fick ge plats för bostäder. Av Stockholms en gång blomstrande varvsrörelse återstår numera inom stadsgränsen bara den begränsade reparationsverksamheten på Mälarvarvet vid Långholmens östra udde.

Specialisering och snilleindustrier

Med teknikens utveckling blev det i längden inte möjligt att uppehålla en så mångskiftande produktion som vid de äldre verkstadsföretagen. När ännu ett storföretag inom denna sektor kom till med AB Atlas 1873, lokaliserat till Rödabergsområdet som granne till Rörstrand, specialiserade man sig uttryckligen på rullande järnvägsmaterial. Under sitt första kvartssekel tillverkade Atlas nära 10 000 person- och godsvagnar förutom bl a lokomotiv, lokomobiler och broar. Därefter förändrades inriktningen mot tryckluftteknik, och omstruktureringen fullföljdes genom fusionen i AB Atlas Diesel 1917. Vid 20-talets mitt flyttades all tillverkning till Sickla och Atlasområdet gav plats för bostäder.

Specialiseringen är särskilt tydlig i de företag som bygger på epokgörande uppfinningar och nykonstruktioner. Nitroglycerinet fyllde den snabbt växande byggnads- och anläggningsindustrins krav på effektiva sprängämnen, men först med Alfred Nobels uppfinning år 1864 av fungerande tändare och tre år senare av dynamit blev det praktiskt användbart och jämförelsevis säkert. Efter den äventyrliga försöksperioden på Heleneborg började AB Nitroglycerin sin verksamhet vid Vinterviken på nyåret 1865 som den första i en lång rad fabriker världen runt. Dynamittillverkningen flyttades visserligen redan 1921 till Gyttorp, men traditionen har upprätthållits in i våra dagar genom forskningen vid Detonik-laboratoriet. Eftersom Nobels namn och produkter mer än kanske något annat gjort Sverige känt utomlands, borde det vara en hederssak att industrimiljön vid hans första fabrik i Vinterviken bevarades som nationellt minnesmärke. Trots det har nyligen två av de karakteristiska tegelbyggnaderna rivits, och för den största av liknande typ, svavelsyrefabriken från 1890, är framtiden oviss.

Av Gustav de Lavals viktigaste konstruktioner, separatorn och ångturbinen, har den förstnämnda exploaterats i Stockholm: patent, firmagrundning och försökstillverkning 1878, därefter egen tillverkning och etablering på Kungsholmen. Utvecklingen kring sekelskiftet blev explosiv, då AB Separator på drygt ett decennium ökade från 345 till 1300 anställda. Under denna period tillkom även den stora fabriksbyggnaden vid Fleminggatan. Huvuddelen av produktionen gick på export, och ifråga om lantbruksseparatorer har företaget täckt mer än halva världsmarknadsbehovet. Sedan Separator 1965 flyttat till Tumbahar hela anläggningen utom kontorshuset rivits.

L M Ericsson kunde efter förbättring av Bells konstruktion tillverka den första svenska telefonapparaten 1878, och nyheten slog snabbt igenom i Stockholm och andra städer. Även L M fick sitt definitiva genombrott på 90-talet, då antalet anställda tiodubblades till mer än I 000 och tillverkningen förlades till ett stort nybygge i hela kvarteret Taktäckaren vid Tulegatan. Byggnaderna står kvar, nyttjade som småindustri- och hantverkshus, men företaget flyttade på 1930-talet till Midsommarkransen. Industrikomplexet där, ritat av Ture Wennerholm, kan än i dag betecknas som ett av landets arkitektoniskt, funktionella och arbetsmiljömässigt mest intressanta. Som centrum i en världsomspännande koncern med bibehållen stor tillverkning i Stockholm hävdar Ericsson sin ställning som huvudstadens mest betydande industriföretag.

Till stockholmstraktens snilleindustrier hör också AGA, grundat 1904 på Gustaf Daléns fyrkonstruktioner klippapparaten och solventilen samt utveckling av gastekniken, sedan 1911 förlagt till Lidingö. AB Lux (sedermera Electrolux) startade 1908 på L Essingen med tillverkning av fotogenglödlampor, kompletterade några år senare med dammsugare och kunde 1925 förvärva Munters-von Platens patent för tillverkning av kylskåp (”kyla genom värme”). Inom det stora, ut mot Riddarfjärden exponerade komplexet med äldsta byggnader från 1910-talet förekommer numera ingen produktion utan husen används som världskoncernens huvudkontor, laboratorier och experimentverkstäder samt lager.

Andra grenar av elektrisk industri kompletterar bilden. Vid Rosenlundsgatan på Söder uppfördes 1896-97 de första byggnaderna för Luth & Rosens elektriska AB, som fick egen kraft från sin kraftstation Uddby i Tyresö. Den gamla Ludwigsbergs-verkstaden inkorporerades och flyttades över till den nya platsen. Under första världskriget utvidgades anläggningen snabbt och fick då över 600 anställda. Tillverkningen omfattade bl a driftmotorer för industrin, hissar, kranar, traverser och transportbanor. Sedan ASEA övertagit aktiestocken, flyttades produktionen på 1940-talet till Eskilstuna. De välplanerade och för sin tid avancerade byggnaderna, som fyller hela kvarteret Trumman och har ett väl synligt läge mot Södra stations-området, utgör innerstadens ojämförligt bäst bevarade verkstadsanläggning och förtjänar stora ansträngningar för att få stå kvar i exteriört oförändrat skick.

Inom södra Hammarbyhamnens industriområde som planerades i samband med färdigställandet av Hammarbyleden 1925, tillkom en av de mest medvetna funktionalistiska fabriksbyggnaderna. Eskil Sundahl och Artur von Schmalensee ritade för Kooperativa förbundet Lumalampans fabrik, vars första etapper uppfördes 1929-32. Med sina kubiska former och raka linjer, homogena fönsterband och krönande kubiskt lamptorn blev anläggningen ett riktmärke vid farleden. Sedan den ursprungliga tillverkningen flyttats till annan ort, tjänstgör det stora komplexet som industrihotell.

Kläder, mat och njutningsmedel

Den drastiska nedgången i Stockholms textilindustri under 1800-talets förra hälft drabbade även den dittills livliga sidenfabrikationen. Trots detta grundades 1833 ett nytt företag, K A Almgrens sidenväveri, som skulle bli framgångsrikt och överleva alla de andra. l den bevarade fabriksbyggnaden från 1862 vid Repslagaregatan fortsatte tillverkningen av klänningstyger, schaletter och på slutet mest band i traditionella former fram till 1974. Bland äldre stockholmsindustrier är Almgrens unikt genom att maskiner, drivanordningar, kontorsinredning och delar av lagret bevarats i stort sett oförändrade på ursprunglig plats. Fabriken är av riksintresse, och ansträngningar pågår att bevara den som industrihistoriskt reservat med en del av utrustningen i driftsdugligt skick.

Bland yngre textilindustrier av format bör särskilt Stockholms Bomullsspinneri och Väveri AB nämnas. Det grundades 1869 och fick på 1870-talet sina ursprungliga byggnader, med sågtak, uppförda omedelbart norr om det gamla Barnängen. Ett stort nytt spinneri byggdes 1917 med den kände industrireformatorn T A Bergen som konstruktör och Cyrillus Johansson som fasadarkitekt. Sedan väveriet, den sista stora textilindustrin i Stockholm, flyttats bort 1952, övertogs byggnaderna av Tiden Barnängens Tryckeri.

En skoindustri av betydelse var AB Stockholms skofabrik som etablerades I 890 på Brännkyrkagatan nära Hornstull. Genom en serie utbyggnader kom skofabriken slutligen att fylla större delen av kvarteret Släggan mellan Hornsgatan och Brännkyrkagatan. Vid början av 1 920-talet hade företaget nära 600 anställda och en årsproduktion av 400 000 par skor. Skotillverkningen upphörde 1952, och efter en mellanperiod med lokalanvändning för småindustri och lager byggs den intressanta industrifastigheten om för kontorsändamål.

För storstaden är livsmedelsförsörjningen av vitalt intresse, och i takt med den snabba befolkningsutvecklingen antog livsmedelsproduktionen i bl a sockerbruk, kvarnar, mejerier, bryggerier och spritfabrik liksom distributionen i salu- och partihallar industriella mått. Bland de många sockerbruken i Stockholm, tidigare baserade på rörsocker, kom Tanto Sockerbruks AB 1855 med betsocker som råvara att bli en betydande anläggning. J F Åbom ritade fabriksbyggnaden, ”den största i sitt slag i Sverige och en av de största och vackraste i Europa”. Som mest hade Tanto över 300 anställda, men efter nedläggningen 1956 utplånades alla spår av sockerbruket.

Kvarndriften i större skala har, bortsett från Eldkvarn som även efter den beryktade branden 1878 var i drift fram till 1902, kommit att förläggas till hamnområdet strax utanför stadsgränsen, nämligen vid Saltsjöqvarn (1889) och Tre Kronor (1897). Mejerihanteringen i innerstaden skulle genom sammanslagning av flera företag under 1 900-talets förta decennier till Mjölkcentralen/ARLA koncentreras till den stora, steg för steg utbyggda anläggningen vid Torsgatan. De äldsta delarna hade uppförts redan vid början av 1880-talet. In i det sista behöll fastigheterna med byggnader från flera generationer en intensiv och levande karaktär, men sedan ARLA vid årsskiftet 1984/85 flyttat till Kallhäll, står hela kvarteret inför en fullständig omdaning.

Bryggerierna har genom sin storlek och sina framträdande lägen i stadsbilden haft en särställning och också präglat en stor del av bevarandediskussionen. Den snabbt växande efterfrågan och övergången till den tyska bryggningsmetoden, vilken krävde lång lagerhållning, medförde att en rad stora bryggeribyggnader uppfördes under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier. Det största, Münchenbryggeriet, hade vid sekelskiftet 350 anställda och en årsproduktion av 150 000 hl, 10 % av landets totala. Det väldiga komplexet vid Söder Mälarstrand, uppfört 1892-94 med senare tillbyggnaden, har exteriört bibehållits. Av S:t Eriks bryggeri vid Kungsholmstorg har delen från sekelskiftet byggts om till kontor, medan de äldre byggnaderna rivits. Stora Bryggeriet vid Hornsberg, uppfört 1890-92, är ännu bevarat som en del av KABI/Vitrums stora fastighet, men dess framtid är oviss. Nürnbergbryggeriet vid Högbergsgatan, med lokala traditioner ända från 1670-talet, har ingenting kvar av de stora karaktärsbyggnaderna från 1880-talet som ersatts av nybyggda bostäder. Piehls bryggeri vid hörnet Götgatan-Ringvägen, från 1890-talet, är helt rivet, Hamburgerbryggeriet vid Norrtullsgatan (1914-15) delvis bevarat i starkt förändrat skick. Alla dessa rivningar och genomgripande ombyggnader har utförts under det senaste decenniet.

Inom sprittillverkningen var Lars Olsson Smith den som införde rationell stordrift genom att anlägga en spritfabrik på Reimersholme 1869. Rörelsen övertogs av Vin & Spritcentralen 1917, och verksamheten flyttades vid slutet av 1970-talet definitivt över till Årstadal. Fabriken fick ge plats för nya bostäder, och kontorsbyggnaden, som var avsedd att bevaras, förstördes genom brand.

Bland tobaksfabrikerna i enskild ägo var Hellgrens i hörnet Götgatan-Åsögatan den största med ca 750 arbetare, de flesta kvinnliga, vid sekelskiftet. Av den kompletta anläggningen med själva fabrikshuset från 1890-92 återstår efter två rivningsvågor blott Åboms ståtliga kontorshus från 1860-talet.

Från Hellgrens utgick 1912 initiativet till Förenade svenska tobaksfabriker, som inlöstes av Tobaksmonopolet tre år senare. Verksamheten i Stockholm koncentrerades till ett stort nybygge, som växte ut i etapper 1917-39 vid Södra Stationsgatan-Rosenlundsgatan med Ivar Tengbom och Eskil Sundahl som arkitekter. Företaget hade ca 1700 anställda. Den egentliga tillverkningen upphörde 1965, men fastigheterna står kvar i stort sett oförändrade, nyttjade av Tobaksbolaget och andra företag som kontor, lager och verkstäder.

Den kommunala teknikens monument
Stockholm var vid 1800-talets mitt illa rustat för att möta den snabba befolkningsutvecklingen. Bostäderna var bristfälliga och delvis förslummade, lokaltrafiken outvecklad och de sanitära förhållandena bedrövliga. Epidemier härjade med täta intervall och dödligheten var den högsta i Europa. Mot den bakgrunden skall man se de snabba reformer som på ett drygt decennium radikalt förändrade bilden. Gator och torg började rustas upp, Klaragasverket vid Norra Bantorget togs i bruk 1853 och den första gatubelysningen med gas kunde tändas, renhållningsverket inrättades 1859 och det första vattenverket vid Skanstull/Eriksdal togs i drift 1861. Denna första generation av kommunaltekniska verk är sen länge borta, ersatt av nya och större anläggningar för det snabbt växande behovet. Framför allt under decennierna på ömse sidor om sekelskiftet präglades verken av starka ambitioner med avseende på teknisk utrustning och arkitektonisk form. Den mest anlitade arkitekten var Ferdinand Boberg, som ritade de viktigaste byggnaderna vid Värtagasverket, uppförda i två etapper mellan 1890 och 1901. Det karakteriseras av medveten form, äkta material och genomarbetade detaljer. Inför gasverkets nedläggning och områdets framtida exploatering för andra ändamål har en livlig bevarandediskussion förts, bl a genom de motioner i kommunfullmäktige som var incitamentet till industrimiljöinventeringen. Det är uppenbart att de praktfulla gasklockorna i tegel och ytterligare några byggnader vid Värtan måste ha högsta prioritet vid de kommunala besluten om bevarande.

Bobergs nästa stora anläggning för staden blev elektricitetsverket i Hjorthagen, ursprungligen uppfört 1901-03 men tillbygga i flera etapper. Maskinhallen för turbiner och generatorer fick en katedralliknande interiör, minutiöst genomarbetad med kakelklädda väggar, smidesräcken och mässingsarmaturer. Tillsammans med flankerande pannhus och kontorshus bildar den en monumental ensemble som även efter pågående nyinstallationer får behålla en i huvudsak oförändrad karaktär.

Andra bevarade verk av Ferdinand Boberg är elverkets huvudstation vid Tulegatan, Katarina-, Kronobergs- och Djurgårdsstationerna, alla byggda 1902-06, samt vattentornet vid Mosebacke från 1890-talets mitt. Det åttkantiga tornet med rik och markant detaljutformning utgör ett välkänt landmärke, och tornet fyller alltjämt sin funktion.

Det kommunala ansvaret omfattar även livsmedelsproduktion och -hantering, representerade av slakthus och saluhallar. En reglering av slakten visade sig vid seklets början nödvändig för att råda bot på bristande hygien och andra missförhållanden vid de många privata småslakterierna. Stadens slakthus planerades inom ett stort område i Enskede med tillgång till järnväg för transporterna och spårväg för personalen. Byggnaderna uppfördes 1906-12 med Gustaf Wickman som arkitekt och Axel Björkman som konstruktör. Stommen konstruerades i armerad betong, och de enkla fasaderna utan dekorativa detaljer kläddes med grå kalksten. Fullt utbyggt hade slakthuset 1915 en årlig slakt av 90 000 djur, och vid den tidpunkten arbetade ca 250 slakterirörelser inom området. Den föråldrade anläggningen undergår på 1980-talet en omfattande upprustning med bibehållande av de värdefulla, ursprungliga byggnaderna.

Industrilandskapets struktur och förändringar
Det begränsade axplocket ovan bland verksamheter och fabriksanläggningar från Stockholms långa industrihistoria visar en del karakteristiska drag. Textilindustrin var den dominerande branschen fram till 1800-talets början, då tätplatsen övertogs av verkstadsindustrin; ur denna utvecklades högspecialiserade företag, många med anknytning till elektroteknik. Den pågående etableringen inom elektroniksektorn kan ses som en logisk fortsättning efter denna linje. Andra långvarigt betydelsefulla industrigrenar i staden är den grafiska industrin, livsmedelsindustrin och kommunaltekniken. Givetvis fanns betydandeföretag även inom andra branscher: den keramiska industrin med Rörstrands 200-åriga historia i Stockholm och den kemisktekniska, där Liljeholmens stearinfabrik vid Danvikstull och AB Wilh. Becker i Lövholmen kan nämnas som exempel.

De äldre industriföretagen lokaliserades med få undantag i vad som nu kallas innerstaden. Vid sekelskiftet var de rykande fabriksskorstenarna ett markant inslag i stadsbilden, och industrin gick relativt sett mot sin kulmen. 1910 sysselsatte den 65 000 personer eller 50% av alla yrkesverksamma i staden. l absoluta tal skulle ökningen fortsätta; så tex hade Stockholm 1970 ca 112 000 sysselsatta inom industrin, men den relativa andelen hade då sjunkit till knappt 18 %. Därefter har siffrorna varit fallande.

En hel del industrier låg i den centrala staden, där framför allt tryckerierna i stor utsträckning hållit sig kvar. P A Norstedt & Söners boktryckeri, grundat 1 823, flyttade 10 år senare till Riddarholmen och bedriver alltjämt sin verksamhet där. l den stora fastigheten ingår ett hus av Erik Palmstedt från 1772 och ett av I F Åbom från 1857, men de stora, utåt synliga huskropparna uppfördes I 882-91 efter Magnus lsaeus’ ritningar. Med modern teknik fullföljas alltså en mer än 150-årig tryckeritradition på platsen.

Den tyngre industrin sökte sig till dåtida utkanter. Från 1800- talets mitt utvecklades östra Kungsholmen och stora delar av Södermalm till veritabla industri- och arbetarstadsdelar. Runt Klara sjö låg samtidigt, på I 880-talet, en rad stora företag: Eldkvarn, Bolinders, Separator, Klaragasverket, Atlas och Rörstrand. Idag finns inte många spår kvar av dem.

Utflyttningen började tidigt. Sedan västra stambanan öppnats för trafik 1 860 kom utom järnvägsverkstäderna ett flertal industrier att slå sig ner vid Liljeholmen, som blev den första industriförorten. Andra tidiga koncentrationer uppstod tex på Reimersholme, vid Svartvik och i Sickla. 1800-talets etableringar tillkom i allmänhet på privat initiativ, men efter sekelskiftet har nyanläggningarna i allt högre grad styrts av den kommunala planeringen. Under 1920-30-talen avsattes större industriområden bl a i Södra Hammarbyhamnen, på västra Kungsholmen (Stadshagen-Hornsberg), vid Norra station, i Västberga och Ulvsunda. Parallellt härmed försvann de tunga, platskrävande företagen, från 1920-talet i accelererande tempo, från innerstaden till förorterna, till andra delar av landet eller lades ner: Rörstrand, Atlas, Bolinders, Södra Varvet och Bergsund för att nämna några av de mest namnkunniga. Tendensen har fortsatt. Aktuella prov på omstrukturering av gamla industriområden är Hamburg- och Nürnbergfastigheterna, Norra Hammarbyhamnen, Reimersholme, Ekensberg och Svartvik vid Ulvsundasjön. Värtagasverket borde inte bli nästa exempel, i varje fall inte genom utplåning av anläggningen, som måste ha mycket att berätta även för en kommande generation stockholmare. Det har varit huvudavsikten med kartläggningen och redovisningen av Stockholms industrimiljöer att lyfta fram dem i ljuset och markera deras värde och betydelse i stadens utveckling. Om de tillräckligt tydligt går in i det allmänna medvetandet, blir hänsyn till industrins gamla arbetsplatser och bevarande av värdefulla byggnader från olika generationer och områden en självklarhet.

Litteraturtips
Andersson, H.O. & Bedoire, F., 1977, Stockholms byggnader. Stockholm.

Arnstberg, K.O. (red), 1985, Hjorthagen, Stockholm.

Bedoire, F., 1973, Industriarkitektur i Stockholms innerstad. Stockholm.

Bedoire, F., 1981, Den stora arbetsplatser, I: S:t Eriks årsbok 1981.

Bedoire, F., 1985, Fabriksbyggnadens form och uttryck. I: Stockholmindusti, Stockholms stadsmuseum.

Bosdotter, K. & Jansson, M. (red), 2000, Järnarbetarna och deras verkstäder: Mekaniska verkstaden på Skansen. Stockholm

Ericsson, S., 1988, Stockholms hamnarbetare (nyutgåva), Stockholm.

Dahlström, E., 1999, Verkstadsmiljöer under 1800-talet. Eslöv.

Davidson, K., 1978, Münchenbryggeriet: en arbetsplats under 100 år. Stockholm.

Grape, B.W. & af Petersens, L., 1969, Från Kungliga Myntet, I: S:t Eriks årsbok 1969.

Gustafsson, U, 1976, Industrialismens storstad. Studier rörande Stockholms sociala, ekonomiska och demografiska struktur 1860 – 1910, Stockholm.

Hallerdt, B., 1985, Stockholm industristaden. I: Stockholmsindustri, Stockholm stadsmuseum.

Hallerdt, B., 1993, Stockholms hamn under 1900-talet. Stockholm.

Hallerdt, B. & Lundkvist, I., 1981, Industrimiljö i Stockholm. I: S: t Eriks årsbok 1981.

Heideken, C., Lugnet. I: Stadsvandringar 7, Stockholms stadsmuseum.

Jansson, S., 1981, Grosshandlarindustri vid Tullportsgatan, I: S:t Eriks årsbok 1981.

Lundkvist, I. & Wannberg, E., Industrimiljöer i Stockholm. I: Stadsvandringar 4, Stockholms stadsmuseum.

Olsson De Groat, A., 1998, Bilder ur Stockholms industriella historia: SML 25 år. Stockholm.

af Petersens, L., 1976, Meyers konstgjuteri. I: Stadsvandringar 1976, Stockholms stadsmuseum.

Primus och Avance. Ur fabrikör J.V. Svenssons levnadsbeskrivning. I: S:t Eriks årsbok 1981.

Raul, O., 1955, Ludwigsbergs werkstad och ludwigsbergare. Västerås.

Rydberg, O., 1983, Stockholm skofabrik från början till slut. I: S:t Eriks årsbok 1983.

Sigurdsson, I., Manufakturer i Stockholm år 1740. I: Stadsvandringar 5, Stockholms stadsmuseum.

Silvander, J., m. fl., 1993, Gröndal och Aspudden ”Ett mönstersamhälle utanför stadens hank och stör”. Stockholm.

Sundström, A., 1979, Hur minns vi skeppsvarven på Söder?. I: S:t Eriks årsbok 1979.

Wannberg, E., 2000, Stockholms industrimiljöer – aktuell bevarandeproblematik. I: Kulturmiljövård 2000:2.

Wannberg, E. & Lundkvist, I.,1981, Industrimiljöer i Stockholm/ inventeringsarbete…I – III. Stockholms stadsmuseum

Wannberg, E., En värdefull industrimiljö. Om Luth & Roséns etablissement i kvarteret Trumman. I: Stadsvandringar 7, Stockholms stadsmuseum.