Barnängen på Söder
Barnängens historia
Text ur: Värdefulla industrimiljöer, Stockholms stadsmuseum, 1984
Det obebyggda Barnängsområdet vid Hammarby sjö, första gången omnämnt 1674, uppmättes av stadsingenjören Johan Holm och indelades i en rutnätsplan troligen av Jean de la Vallée. Området uppläts av staden till manufakturer 1691, där främst armens behov av beklädnad skulle tillgodoses genom inhemsk tillverkning. Daniel Young, adlad Leijonancker, hade redan på 1660-talet anlagt en klädesfabrik (vantmakeri) vid Nytorget. Klädesimportören för armen Jacob Gavelius (1655-98) erhöll 1687 manufakturprivilegier och 1691 tillstånd att etablera en textilindustri på en tomt på Barnängen. Gavelius flyttade en tvåvånings timmerbyggnad från Leijonanckers fabrik till Barnängen och uppförde den 1691 på murad grund. Byggnaden blev fabrikens första väveri. De samtidigt byggda mindre byggnaderna kom att bilda en symmetrisk gårdsanläggning orienterad mot Hammarby sjö. Enligt kommerskollegiums fördelning av arméleveranserna mellan rikets vantmakerier skulle Stockholmsföretagen förse livgardes och 14 landsregementen samt garnisonerna i Dalarö, Finland och Östersjöprovinserna. Gavelius fick på sin lott leveranserna till livgardes, de livländska garnisonerna och 15 regementen. Tillverkningen översteg betydligt armens behov och tillgodosåg även civil efterfrågan samt export.
Efter Jacob Gavelius (adlad Lagerstedt) övertogs rörelsen 1698 av hans svärson Hans Ekman som fortsatte med kronoleveranserna jämte klädernas förfärdigande både i fabriken och som förlagsarbete i heimnen. 1718 var 20 vävstolar igång i Barnängsfabriken. Enligt ett inventarium från 1724 som upprättats vid förhandlingarna med Riddarhuset, bestod den av Gavelius (Lagerstedt) anlagda manufakturen av väveribyggnaden med överskäreri och pressrum, vidare öster om den ett färgeri och en färgarbostad med stall och lagerbyggnader. I centrum för anläggningen låg trädgården med ett murat åttkantigt lusthus, dyrbart inrett med panelning, gyllenläderstapeter och dekorerade bjälktak. Väster om den befann sig infarten med portvakt- och trädgårdsmästarebostad och mittemot var det timrade bostadshuset beläget om tio rum i två våningar. På norra delen av gården stod torkramarna fritt med lagerhuset i fonden. Vid stranden låg ett färgerihus, en flottbro för sköljning av bojtyger och svavelhuset. Längst i norr sträckte sig arbetarbostadshusen mot sjön. På ängsmarken låg en ruddamm.
1724 inträdde Riddarhuset som huvudintressent i Barnängsmanufakturen. Enligt avtalet mellan parterna avyttrade Ekman tre fjärdedelar av företaget till Riddarhuset som önskade förränta sitt kapital. Barnängs- och Leijonanckerska fabrikerna sammanslogs med beteckning Barnängsmanufaktoriet, vars ledning anförtroddes åt Hans Ekman med en årslön av 7 500 dkmt från Riddarhuset och 2 500 från hans egen part. Rörelsen bar sig emellertid inte på grund av minskade order från armén och låg efterfrågan av innestående varor. På grund av den uteblivna vinsten i företaget avskedades Ekman och Eric Salander utnämndes till ny föreståndare 1731.
Salander utökade produktionen med den eftertraktade varan fint engelskt kläde och lät bygga en valkkvarn. Han organiserade även arbetarnas bespisning på företagets bekostnad samt ivrade för att adeln och borgarskapet skulle åläggas att bära kläder av svensk tillverkning. År 1740 bedrevs tillverkningen på 27 vävstolar och med 286 arbetare under ledning av 17 mästare och 32 gesäller. I hemmen bereddes arbetsmöjligheter för 15 arbetare och 271 redgarnsspinnerskor. Produkterna utgjordes av tyger, strumpor och trikåvaror. Vävstolarnas antal ökade 1745-1760 från 35 till 44 och arbetarnas från 529 till 725. Barnängens ylleväveri blev den största i Stockholm under större delen av 1700-talet.
Fabriksbyggnaderna renoverades under denna tid. 1741 ombyggdes verkhuset helt i sten efter en eldsvåda. Norra delen blev inredd för logementer med väggfasta våningssängar. I södra delen inrymdes presshus, överskäreri, ruggningsrum och torkramar. Samtidigt byggdes flera fabrikslokaler och en sjukstuga. 4 st trädgårdar försågs med ”nya kvarter och gångar”, klocktornet med ny klocka och det åttkantiga lusthuset ombyggdes till kapell.
1761 övertog bröderna Hans Reinhold och Carl Apiarie företaget genom inköp av Riddarhusets och de enskilda delägarnas andelar. Carl Apiarie blev ensam ägare 1782 efter broderns utträde. Under Apiarieepoken drevs fabrikens prestation ytterligare upp genom förbättrad organisation. Huvudprodukterna grovt och fint kläde exporterades bl a även till Finland. 1762 bedrevs rörelsen med 40 vävstolar och 808 arbetare. Även anläggningen nydanades under denna period genom medverkan av murmästarna Johan Wilhelm Elies och Elias Kessler och erhöll det utseende den har idag.
De gamla träbyggnaderna ersattes successivt med nya i sten på samma plats kring den centrala gården. Manufakturen erhöll sin prägel av 1700-taletä bruksmiljö genom den nya ägarbostaden, corps de logis-t, som i centrum för anläggningen uppfördes 1767 efter Elias Kesslers ritningar. Den nya huvudbyggnaden ersatte kapellbyggnaden med sina fyra flyglar och byggdes i två våningar med mansardtak och mittfronton. Den för tiden moderna planlösningen hade sidoordnåt trapphus och en enfilad mot sjösidan. Brandförsäkringsverifikationen beskriver en högklassig inredning med panelning, vävtapeter och porslinskakelugnar. I vindsvåningen inrymdes garnlagret. Anläggningens infart och stallgård utformades av Johan Wilhelm Elies. 1781 uppfördes stenportalen och en kvadratisk portvaktsbyggnad i två våningar jämte ett stall. Följande år fullbordades stallgården med ett tvåvånings vagnshus, stall och förråd. Öster om huvudbyggnaden byggdes ett färgeri och fabrikshus i två våningar år 1758. Trädgårdarna med orangerier, bersåer, alléer och lusthus i kinesisk stil tillkom successivt 1765-80 och kom att nyttjas rationellt för odlingar av trädgårdsprodukter. En inhägnad gård reserverades för ankuppfödning. Slutligen revs det timrade bostadshuset och ersattes mittemot stallgården av ett varumagasin i två våningar med rundade fönster och bärande kryssvälvda utrymmen.
Vid utbrottet av ryska kriget 1788 bedrev fabrikationen på 57 vävstolar och 740 arbetare, vid krigets slut däremot på 42 stolar och med 540 arbetare. Arméleveranserna betalades ej av kronan. Det stora varulagret brann upp 1792. Efter kriget försämrades konjunkturerna markant och Carl Apiarie gick i konkurs. Textilindustrierna befann sig vid denna tid i ett brytningsskede då nyetablerade fabriker på landsbygden konkurrerade med stadsföretagen samtidigt som de fabriker som hade infört mekaniserad teknik trängde ut de hantverksmässigt drivna.
År 1805 inköpte stadsmajoren Johan Petter Gladberg fastigheten av Apiaries son Gabriel och dennes kompanjon August Byström. Gladberg införde maskindrift i begränsad skala varmed produktionskostnaderna nedbringats. Såväl klädestillverkningen av olika finhetsgrader, som produktionen av olika tygsorter minskade emellertid och vid Gladbergs död 1812 var endast 9 vävare sysselsatta. En kort uppblomstringstid ägde rum fram till 1822 under bröder Feiffs ägotid, då ett tjugotal vävstolar var igång med 78 arbetare. Fabriks huset påbyggdes med en våning 1817 och erhöll därmed sin nuvarande volym. 1822 övertog Carl Fredric Medberg företaget, men han lät verksamheten förfalla., 1826 hade ylleproduktionen helt upphört.
1830 inköptes fastigheten av direktionen för Hillska skolan. Institutionens målsättning var en intellektuell och fysisk uppfostran i sund miljö under reglerade former tillsammans med lärarna. Hillska skolans ledning anförtroddes åt magister Jonas Reuter. Byggnaderna ombyggdes resp reparerades för skolans syften. Huvudbyggnadens bottenvåning och andra våning användes av förvaltningen, vindsvåningen till sjukrum och logement. Magasinet ombyggdes för läsrum och leksalar. I fabrikshuset inrättades sovsalar och i de mindre byggnaderna inrymdes lärarnas bostäder. Eftersom institutionen inte erhöll statsunderstöd befann den sig ständigt i ekonomiska svårigheter. Hillska skolan lades därför ned 1846. Dess sammanlagda elevantal åren 1831-46 var 368 med 50 lärare.
1848 såldes Barnängsfabriken till affärsmannen och storföretagaren Lars Johan Hierta (1801-72) som här startade ett sidenväveri med importerade maskiner. Fabrikationen igångsattes 1849 med mekaniska vävstolar drivna av ångkraft. De 25 vävstolarna, betjänade av 31 arbetare, producerade tyger såsom Gros de Naples, taft, satin, västtyger och silkesschaletter. 1850 infördes bomullsfabrikationen med en vävstol som snart utökades med flera. 1855 var sammanlagt 80 vävstolar i drift med 126 vävare. Hierta med familj residerade 1848-56 i huvudbyggnaden varmed han höll traditionen med ägarens bosättning inom företaget vid liv. Sidenfabrikationen gav emellertid inte stor vinst och Hierta drog sig ur affären genom delat ägarskap med sidenfabrikanterna T Elliott och B Blanck 1856. Hierta flyttade in till staden och hyrde ut huvudbyggnaden. Han upplät även en lagerlokal till småföretag. Sidentillverkningen lades slutgiltigt ned 1867 på grund av försämrad omsättning betingad av nya moderiktningar och utländsk konkurrens.
1869 grundades ett nytt textilföretag, Stockholms Bomullsspinneri och Väveri AB, i vilket Hierta hade tecknat en betydande aktiepost och vars styrelse hade valt honom som ordförande. Genom avstyckning av Barnängsfastigheten bildades nya tomter 1870, av vilka Hierta överlät den med fastighetsbeteckning Barnängen Större 5 till bolaget. Här uppfördes den nya bomullsspinneri och väverifabriken. Den gamla manufakturtomten, Barnängen Större 4 jämte angränsande Vintertullen Yttersta 1 kom i företagets ägo 1874. Bomullsspinneriet kom att nyttja även de historiska husen i sin verksamhet. Huvudbyggnadens bv inrättades till bolagskontor (moderniserad 1924) och övervåningen som direktörs-, sedermera disponentbostad. Gamla färgeriet uppläts till ättiksfabrik för vilken den ombyggdes 1895 och tillbyggdes 1905. Äldsta fabrikshuset ombyggdes till arbetarbostadshus år 1900.
Vävarnas barn
”Det sämre folkets barn, i synnerhet fabriksarbetares, dö här i proportion mest, och detta folket är mest fattigt oordentligt sjukligt och svagt, som nödvändigt framföder uslingar –
På fabriker äro många hushåll hoppackade uti låga och osunda rum, som uppfyllde med orenlighet, hysa en så vedervärdig luft och lukt, att en frisk och stark människa, som är ovan därvid, icke många minuter kan bärga sig där inne.
Och i desse sumpige, fuktige och osnygge rum bliva barnen födde och uppfödde, här bliva de vanskötta, här få de frysa och svälta. Kan här annat bliva än hjärtsprång, slag, trånsjuka? Sannerligen är icke underligare, att något enda barn här kan bliva vid liv, än att de fleste snart dö.”
Prästen J. Aurinder (i Maria församling i Stockholm) i brev till Tabellverket och läkaren Abraham Bäck. Mitten av 1700-talet.
Kopplingen mellan en fysisk miljö och en litterär upplevelse kan bära på oanad kraft. Gunnar Sillén skrev i debattskriften Stockholmsindustri, utgiven 1985 av Stockholms stadsmuseum angående Barnängen:
”En anläggning som den gamla 1700-talsfabriken vid Barnängen skulle idag kanske bara haft lokalhistoriskt intresse på Södermalm om inte forskare och författare som Per Nyström och Per Anders Fogelström lyft fram de gamla fabriksarbetarnas/arbeterskornas villkor och satt in dem i den stockholmska arbetarklassens historia. Barnängen är i sig en så vacker anläggning att det vill till en roman som ”Vävarnas barn” för att göra fasorna begripliga.”
I romanen ”Vävarnas barn” berättar Per Anders Fogelström om livet vid Barnängen och i Stockholm under perioden 1750 – 1780. Den utgör första delen i romansviten ”Stockholm . Mina drömmars stad”.
Att kombinera ett besök vid Barnängen med läsning av ”Vävarnas barn” ger onekligen besöket fler dimensioner: plötsligt blir historien levande och påtaglig, vi får ett band till tidigare generationer och deras erfarenheter.
Kombinationen av miljö och litteratur kan verkligen vara kraftfull.
Barnängen i källorna
Romanen ”Vävarnas barn” av Per Anders Fogelström bygger till stor del på historiskt material, det är i mångt och mycket faktiska händelser, förhållanden och personer som skildras. Det poängterade författaren genom att som komplement till romanen utge kommentarer och noter i en särskild volym på 60 sidor!
Förteckningen omfattar många olika källmaterial vilket väl speglar den komplexitet som den historiska forskningen ofta präglas av. Per Anders Fogelström använde bland annat kartor, äldre litteratur, bilder, brev, räkenskaper, forskningsrapporter, lagtexter, skrivelser, mantalslängder, ritningar, pressklipp och dagböcker.
Hela denna rikedom av historiska källmaterial finns i våra arkiv och bibliotek.
