Upplands-Bro

Text: Gabriele Prenzlau-Enander, Upplands-Bro, Kulturhistoriska miljöer, 1991

Jordbruket har varit huvudnäring i Upplands-Bro fram till för några decennier sedan, men viss industriell verksamhet har det ändå funnits här även i äldre tider. Bland dem var sannolikt tegeltillverkningen den äldsta. Under 1600- och 1700-talen var det vanligt att större herrgårdar slog tegel för eget bruk på gårdens mark. Rester efter ett sådant tegelbruk har påträffats vid Adö. Då skedde tillverkningen endast under den varma årstiden och var ett komplement till arbetet på gården. Ur dessa små gårdstegelbruk växte under 1800-talets andra hälft fram större bruk med modern teknik. Efterfrågan av tegel var stor i städerna. Vid den tiden låg utefter kommunens stränder åtta tegelbruk, vilka tillhörde gårdarna Bro, Stäket, Sundby, Gällövsta, Torsätra, Negelstena, Aske och Signbildsberg. Brogårds tegelbruk kom att bli det största och när det gick som bäst på 1940-talet tillverkades där ca 5 milj sten om året. Efter kriget fick tegelindustrin en kraftig tillbakagång och Brogårds tegelbruk måste slutligen år 1966 läggas ned, liksom alla andra tegelbruk inom kommunen gjort tidigare.

En gång i tiden har det funnits både ett järnbruk och en gruva inom kommunen. Järnbruket låg vid Lejondals gård och en grafitgruva med anrikningsverk låg vid Skällsta gård i Håtuna. Lejondals bruk var Upplands sydligaste järnbruk. Det existerade mellan åren 1753 – 1789 och tillverkade diverse åkerbruksredskap som liar, yxor, spadar, hästskor och dyl. Ägaren var hovjunkaren Jacob Gripenstedt, som var mycket intresserad av att modernisera den tidens jordbruksredskap. Han utvecklade, som tidigare nämnts, en egen plog hundra år innan järnplogen slog igenom i det uppländska jordbruket. Endast några fördämningsvallar vid Västerkärr, som magasinerade vattnet för vattenkraften, vittnar idag om järnbruket.

Under 1800-talet inmutades vid Skällsta gård i Håtuna en nyfunnen grafitfyndighet. Grafit används idag bl a till blyertspennor, men störst betydelse hade det en gång som smörjmedel av spårvägarnas växlar. Till en början bröts grafitmalmen endast i dagbrott, för att från och med 1940 även brytas under jord. Gruvans största djup blev då 36 m. Omkring 1945 upphörde själva brytningen, men grafitlagret var så stort att leveranser kunde ske ytterligare några år. Idag finns knappast några synliga rester kvar av verksamheten förutom gruvhålen.

Under åren 1903-1966 låg, vid stranden sydost om Kungsängens station, familjeföretaget Ryds Gjuteri. Där tillverkade man gjutärnsdelar till större tvättmaskiner och andra större maskiner och sedermera även pumpar. Populär blev trädgårdsurnan, som hade sitt ursprung på Granhammars herrgård. Familjeföretaget varade i två generationer och hade som mest 16 anställda under de lönsamma åren under första världskriget. De sista byggnaderna av det forna gjuteriet revs 1978.

1942 förlade AB Svensk Grammofonindustri sin tillverkning av skivor till Upplands-Bro. Fabriken inrymdes i ett nedlagt mejeri vid stationen Bro. Omkring 25 personer arbetade vid företaget, som kunde producera ca 10 000 sk stenkakor om dagen. När det blev modernt med plastskivor, LP och EP-skivor, kompletterades tillverkningen med andra plastartiklar. 1983 bytte företaget namn till Audiodisk AB. Idag tillverkar man singlar, LP-skivor och musikkassetter.

På Ömäs gård i Västra Ryds socken började familjen Bodén år 1932 att konservera frukt och grönsaker för avsalu. Ornäs produkter AB, startades i mycket liten skala, men har idag omkring 50 anställda och dess huvudprodukter har förblivit sylt, saft och marmelad.

Bland kommunens största arbetsplatser, med idag 900 anställda, kan nämnas Kooperativa Förbundets riks- och regionlager och OK:s rikslager, som ligger i Nygårdsområdet. Andra stora arbetsplatser inom kommunen är Svea Livgarde, B&W Stormarknad, läkemedelföretaget Kabi-Vitrum och Kronägg med huvudkontor och äggpackeri.