Ett axplock ur industrisamhällets litteratur
Det är ofta först då vi möter industrisamhället sett genom en författares ögon som dess verklighet blir tydlig för oss. Industrisamhällets arbetarlitteratur är en kulturskatt som fler borde upptäcka! Nedanstående texter visar på lite av denna rikedom.
Ett axplock ur industrisamhällets litteratur valda av Kjersti Bosdotter, Svenska Metallarbetareförbundet.
”Nu stod de här i hörnet med sina cyklar. I Bosses hörna. Han hade flyttat till Ragvaldsgatan, mitt emot Maria kyrkogård, nära ”italienska kvarteret”. Där bodde italienarna. De var ute med sina ballonger, skrikblåsor och gummivisslor.
Cyklarna var firmornas. De flesta av springpojkarna hade skruvat bort firmaskyltarna för att inte i onödan annonsera hos vilka de var anställda. Något kunde ju hända, de kunde kollidera med en privatbil, köra på en fotgängare och bli uppskrivna av de arga poliserna.”
Erik Asklund: ur Manne
”Man sprängde i Söders berg, en ny och bred uppfartsväg skulle ersätta Stora Glasbruksgatans besvärliga backar. Redan för några år sedan hade Renstjärnasgatan sprängts ner genom berget och Fjällgatan delats av ett brett dike. Gårdshuset där Emelie bott i många år hade försvunnit, kvar fanns nu bara ett brant stup ner mot den nya gatan. De hade fått flytta in i gathuset men också det var dödsdömt, måste bort om några år. Den nya Katarinavägen gjorde många hemlösa, Dihlströmska inrättningen hörde till de drabbade, en ny arbetsinrättning stod snart klar nere vid Hornstull.
Man byggde mycket här nu, stora hyreshus i det som förr varit småkåkarnas stadsdel. Utsikter, trädgårdar och tobaksland försvann. Solen lyste inte in längre, skuggorna blev så breda. Skjulslummen ersattes av hyreskaserner, trähusens drag och obekvämlighet av stenhusens kyla och tristess.”
Per Anders Fogelström: Minns du den stad, 1964
”Han låg i källaren bredvid kaffehandeln. Smala gubbstänger rusade före händerna ner till en rostig järndörr. Bakom fanns skrotet: järn, stål, bly, gamla kläder, säckar, flaskor, glada och sorgsna, gamla människor, några rostiga spikar och tidningar i massor. De buntade tidningarna, à två öre kilot, möjliggjorde kontrabedrägeri. Nicke företog stickprov, fick oss att lösa halvslagen kärring eller tummetotten, lägga ut blaskorna, vända bladen och till sist bunta ihop dem igen.”
Kjell Johansson: Det finns en krog på vägen till varje revolution, 1972
”Och Stockholm är en ganska stor stad. Där finns mycket att se, där finns mycket att höra. Där finns en ständig ström av trafik. Bilarnas snökedjor klirrar som silvermynt mot gatstenarna, spårvagnarna kränger långsamt fram genom kurvorna som trötta tusenfotingar och de röda bussarna ser ut som godmodiga bulldoggar bland svärmen av cyklister och dragkärror. Över staden vilar en vingyllene himmel i samma stund som solen sänker sig ner bakom en barrikad av snöblå moln i väster.
Lasse Lagergrens dag har inget behov av någon klocka. Men vid varje urmakeributik stannar han och ser på dem ändå. Och när stadens alla torn och kyrkor markerar en ny timme i tiden, stannar han och lyssnar med yrkesmannens spända intresse till de olika slagverken. Först klämtar Stadshusets långsamma och trevande timlåt, understruken av de lätta, ivriga slagen från Kungsholmskyrkan. Skeppsholmskapellet dånar nervöst och gällt som en anropande vaktklocka i storm. En vaktklocka vilken får svar av de mörka, medeltida stämmorna på Riddarholmen och de silverljusa klanerna i Klara.”
Josef Kjellgren: Människor kring en bro, 1935
” – Usch, den där gamla biografen! fnyste hon när han saktade in vid skyltskåpet till Reform vid Rosenlundsgatan för att diskret markera, att han var intresserad av stillbilderna till ”Frankensteins brud” och en smula förlägen fortsatte han bredvid henne. Men själen stannade kvar, flög tillbaka några år. Det hade varit en decemberkväll som denna fast med torrare gator, som han och Greta hade gått på Reform. Greta hade bjudit, hon hade nyss börjat sitt första arbete som hjälpreda i köket på restaurant Södergård. De hade lunkat hela Ringvägen och Rosenlundsgatan i iskall blåst och Greta hade sagt varnande: Säj inget till mamma!”
Harry Kullman: Beundraren, 1961
”Jag stod i stora Folkets hus hall och stirrade på Meuniers ”Arbetaren”. Det var kväll och halvskumt. Kring bronsstatyn satt arbetslösa. De var kutryggiga och liknade inte alls Meuniers arbetare. De hade ingen frank blick, inga rytmiska höfter. Modlösa satt de och samtalade dovt om sängplatser och tillfällighetsjobb.
Folkets hus hall var socialismens värmestuga. De hemlösa använde den så länge den var öppen.
Jag kände solidariteten med varje murspricka i byggnaden. Mina tankar kretsade kring en stor dikt som skulle heta ”Folkets hus hall”. Det var den nästa jag skulle skriva.”
Ivar Lo-Johansson: Stockholmaren, 1954
”När skymningen svalt Stockholm och gaslyktorna lyser över snövallarna, fylls gatorna av hemvändande män. Slitna sulor som lämnar de frusna trottoarerna utan spår fastän tusentals fötter vandrar där. På de flesta verkar kvällsluften upplivande. Även de som gått och gått från morgonen. Benen gläds åt gatan.
Klockan slår sju i Maria Magdalena kyrka när Schlem Salman kommer ut på Hornsgatan. Han möter en gammal svartklädd kvinna. Ansiktet blekt, näsan stor, den svarta sjalen får hennes ansikte att se ännu blodfattigare ut och han frågar sig var de kommer ifrån dessa skuggor av mänskligt liv, hur det är möjligt att även hon varit en ung kvinna fylld av blod, av läppar och hunger.
Schlem Salman har tre ställen nu. Tre platser där han kan låta orden komma fritt över läpparna: på arbetet, i synagogan och hemma. Kan han begära mer av Stockholm?”
Peter Mosskin: Glöm inte bort att jag finns, 1997
”En envis och bitande höstvind drar fram över en förort i en utkant, där stad och skog rör vid varandra i slitna bryn och backar. En stenhusstad på ett fält där regnet stöter sig fram mellan husen, sliter i skyltar och grenar, piskar galonklädda dagisbarn som paraderar förbi på väg mot lunch och vila på barnstugornas gula frottéfiltar och röda galonmadrasser.
En keps med ett emblem från något hockeylag i NHL studsar över gatan; lyfter, dyker, lyfter igen och sveper iväg in i ett synfält som grumlas av rinnande regnvatten. Innanför glasrutan i livsmedelsaffärens entré står en frusen ung man, trängd mellan automaten för använda ölburkar och insamlingsholken för begagnade batterier.”
Eva-Lena Neiman: Inneboende, 1995
”En häftig vindby ute på Ågestabron fick mig nästan att cykla omkull. Jag sänkte huvudet för att undvika luftmotståndet. Växlade ner. Fick upp farten igen. Idag skulle jag välja en annan väg än den vanliga rutten.
Istället för att köra västerut mot Huddinge och på så vis komma runt Magelungen och tillbaka till Farsta, körde jag rakt söderut. Jag valde den smala skogkantade landsvägen förbi Ågesta gård, och vidare förbi det nyligen stängda värmekraftverket som låg insprängt i berget. Ganska makligt gick det. Passerade ett sommarstugeområde ut mot det ödsliga, skogiga Lissma. Jag svängde in på en grusväg, stannade och satte mig med ryggen mot en trädstam. Där satt jag.”
Tony Samuelsson: En lycklig tjuv om natten, 1993
”Karlbergsbron kom i sikte. Blankt stål gnistrade i solen – bron var besatt av en militärpostering. Soldaterna tog dock sina plikter lätt, de lutade sig vårdslöst över räcket, dåsigt småpratande och spejande efter nytt för blicken att vila vid. De fagra stränderna lyste mot dem, Ulvsundafjärden speglade sol och grönska och vita segel; över krönet av backen, som leder upp till hagen, tågade en rad brokiga kor, svängande svansarna. Längre åt höger sträckte en urgammal ek blott delvis lövade grenar som famnade mot den ljusstrålande klarheten. Över bron kom en fräknig byting försiktigt bärande en kaffepanna, ur vars pip en svag rökstrimma då och då blev synlig, från en förtöjd roddbåt ropade lekande barn upp till honom med klara skratt.”
Maria Sandel: Virveln, 1913
”Det var på en filfabrik Magnus arbetade.
En dag stod Magnus som vanligt vid sitt städ och arbetade.
Ute var det en vacker vårdag, med en strålande blå himmel, där ljumma vindar förde vita ullmoln.
Men inne på fabriken var det mörkt och skumt; dammet stod i tjocka skyat mot taket och genom de igengrodda fönstren silade en blek dager in.
Här hade Magnus förspillt två år av sin tid. Dag för dag hade han arbetat, timme efter timme, och ändå var han lika fattig som då han började. Endast svett och svält, svält och svett. Här var nu ett grått enahanda, en vävnad i mörkt, där sällan livets röda färg lyste och värmde.
Fabriken var en verklig grottekvarn som aldrig släppte någon ifrån sig förr än sista blodsdroppen var utpressad. Arbetet var ett dödsarbete, i vilket alla förr eller senare ströko med i lungsot. Det var knappast någon filhuggare som nått över åldern trettiofem år – efter den tiden var det icke långt till graven. Detta visste de även och togo därför dagen som den kom, levde för stunden, svulto och foro illa till deras timme slog.
Man brukade supa mycket på denna fabrik, måndagar, tisdagar och onsdagar voro de vanliga supdagarna, men resten av veckan ägnades åt ett vanvettigt svettarbete. Arbetarna misshushållade med sig själva, men de begrepo icke bättre. De voro struntar och suddar som slarvade bort sitt liv. Men herre gud, tänkte Magnus förlåtande, vad skulle de annars göra i den allmänna tristessen!
Nu var det torsdag.
Arbetarna hade alltså avslutat veckosupningen och de arbetade nu för brinnande livet för att med något så när stor förtjänst möta lördagens utgifter.”
Leon Larsson: Samhällets fiende, 1901