Mariebergs porslinsfabrik

Mariebergs porslinsfabrik på Kungsholmen var en av huvudstadens större fabriker och hade kring 1762 upp mot 250 arbetare. Där tillverkades fajansgods, flintporslin och i mindre utsträckning även s.k äkta porslin – samt högklassiga kakelugnar. Fabriken var i drift åren 1758 – 1788 och förvärvades 1782 av det tidigare konkurrentföretaget Rörstrand.

Mariebergskakelugnar har i mer än hundra år fångat kulturhistoriska forskares intressen och många påståenden om huruvida en viss kakelugn är en ”äkta Mariebergare”, eller inte, återfinns i olika standardverk. Men kunskapen om kakelugnstillverkningen vid Marieberg har fram till nyligen varit starkt begränsad. I maj 2007 disputerade Susanna Scherman vid Konsthistoriska institutionen vid Lunds Universitet med avhandlingen Marieberg och 1700-talets kakelugnar. I utökat skick kommer hennes ambitiösa forskningsresultat att ges ut i en större faktabok på Wahlströms & Widstrands förlag, Den svenska kakelugnen.

Avhandlingen bygger på en noggrann genomgång av arkivhandlingar om Mariebergsfabrikens tillverkningar och om enskilda inköp och förvärv av kakelugnar samt kompletteras med en landsomfattande inventering av bevarade Mariebergs- och Rörstrandskakelugnar från 1700-talets senare del.

Sin avhandling sammanfattar Susanna Scherman på följande sätt:
Den första frågan jag ville besvara var: hur omfattande var egentligen tillverkningen? Tidigt hävdades att oerhört många kakelugnar av god kvalitet, med måleri i olika färger, var tillverkade vid Marieberg. Men en genomgång av tidigare litteratur i ämnet visar att man under 1900-talets första hälft övergivit uppfattningen att kakelugnstillverkningen vid Marieberg varit mycket omfattande. Under 1930 till 1950-talen försökte man precisera hur många kakelugnar som verkligen gjorts vid fabriken. Detta lyckades man inte helt med eftersom man då hade en ofullständig bild av hur en Mariebergskakelugn ser ut. Senare spreds uppfattningen att fabriken bara framställt ett trettiotal ugnar.

De få dokument från tiden som bevarats visar att det vid Marieberg bör ha pågått en kontinuerlig tillverkning av kakelugnar under närmare tjugo år. Den bör ha inletts år 1767 då handelsintendenten, senare Gustaf III:s finansminister Johan Liljencrantz utsetts till föreståndare för fabriken. I avhandlingen attribueras ett nittiotal kakelugnar och delar till ugnar till Mariebergsfabriken. Sannolikt har ännu flera tillverkats, men har under tidernas lopp försvunnit eller kasserats.

Den andra frågan som avhandlingen besvarar är hur en Mariebergskakelugn ser ut. De är genomgående tillverkade av en gulaktig lera. Tidiga Rörstrandskakel och sådana som tillverkats av lokala kakelugnsmakare bestod av vanlig rödbrännande lera. Mariebergskakelugnarna har en glasyr som kan vara alltifrån vit och perfekt utförd, till gråaktig med rinningar, pärlgrå eller helt blå. De består av kakel som har vissa bestämda mått och former. Uppmätningar visar att Mariebergs kakelugnar skiljer sig på flera punkter från de ugnar som tillverkades vid Rörstrand under samma tid. Inför avhandlingen gjorda analyser vid Keramiska forskningslaboratoriet i Lund kunde bekräfta att Mariebergskakelugnarna skiljer sig från dem som tillverkades vid konkurrentföretaget Rörstrand, både vad gäller gods och glasyr.

I sin avhandling visar Susanna Scherman att en mer eller mindre kontinuerlig tillverkning av kakelugnar skett vid Marieberg under tjugo års tid och att den tidigaste ugnen bör vara från 1767. Kakelugnstillverkningen var inte oerhört omfattande, men inte heller så begränsad som man tidvis velat göra gällande. Genom att tydligare beskriva ugnarnas egenskaper har många tidigare okända Mariebergare kommit fram i ljuset, och kanske kan ännu fler bli återupptäckta, avslutar hon sin avhandling.

Carl-Henrik Ankarberg, länsstyrelsen