Huddinge
Text: Huddinge, Kulturmiljöinventering, 1986
…folkmängdsutvecklingen 1850-1950 i kommunerna närmast Stockholm. Vid en tydligt markerad tidpunkt inleds i dessa kommuner en snabb befolkningstillväxt som uttryck för huvudstadens expansion utanför tullarna. Orsaken var den rådande bostadsbristen och de höga hyrorna i innerstaden. En viktig förutsättning var även de nya järnvägsbanorna och utbyggnaden av lokala spårvägar och busslinjer.
I Brännkyrka och Sundbyberg började förstadsbildningen bli märkbar redan under 1870-talet. I Huddinge började omvandlingen från landskommun till förortskommun vid sekelskiftet. Utvecklingen gick därefter relativt snabbt. 1910-1930 hade Huddinge den största procentuella befolkningstillväxten av samtliga kommuner runt Stockholm. Folkökningen i norrkommunerna tillsammans var dock två till tre gånger så stor som i söderkommunerna under hela omvandlingsperioden 1870-1950.
År 1850 hade Huddinge 1487 invånare. De flesta arbetade inom jordbruket, inte som besuttna bönder utan som dagsverkstorpare och lantarbetare på storgårdar som bildats på 1600-talet genom sönderbrytning av den gamla byorganisationen. Vårby, Glömsta, Flemingsberg, Fullersta, Sundby, Balingsta och Lissma blev då säterier ägda av adeln.
Storgårdarnas huvudbyggnader låg ganska glest längs sockenvägarna i de bördiga dalgångarna och vid de större sjöarna med vägen och dalstråken mellan Glömsta, Orlången, Lissma och Länna som tydlig gräns mot skogarna i söder. I storgårdarnas utkanter låg underlydande gårdar och torp där en stor del av arbetskraften bodde. Där fanns ofta även enkla tvätterier. Huvudstaden var en närbelägen marknad för gårdarnas produkter och torparnas arbete men hade ännu ingen betydelse som arbetsplats för Huddinges befolkning.
Kyrkan spelade en central roll. Fram till 1863 behandlades alla gemensamma angelägenheter av sockenstämman. Samlingssalen låg inrymd i klockarens stuga. Intill kyrkan låg prästgården och fattighuset där den första fasta skolan inrättades 1847 och där barnmorskan, skomakaren och skräddaren hade sina bostäder.
Kyrkans betydelse och Huddinges samhörighet med annexförsamlingarna i norr framgår tydligt av kartbilden. Vägarna från gårdarna vid Glömstadalen och Lännadalen och vägen från Balingsta och Agesta och de mer avlägsna gårdarna i annexförsamlingarna i nordort strålade alla samman vid Mariedal för att därifrån söka sig fram längs sluttningarna kring Söderängens sankmark fram till kyrkan. Från Brännkyrka gick Göta landsväg över Snättringe till Källbrink där Kyrkstigen vek av mot Rosendal och kyrkan.
Söder om Källbrink hade Göta landsväg förlorat sin betydelse som enda väg från Stockholm till södra Sverige och kontinenten redan på 1660-talet då landsvägen från Hornstull genom västra Brännkyrka och Huddinge byggdes. Den nya landsvägen och även sjöleden längs Mälaren hade gjort Vårby attraktivt när Stockholms borgerskap på 1700-talet började sträcka sina intressen utanför malmarna. Under första hälften av 1700-talet fanns här en populär hälsobrunn. På 1740-talet anlades tegelbruk i Haga och under 1800-talets senare hälft fanns här även såg, garveri och bryggeri. Även om det var vid denna mötesplats mellan landsväg och vattenvägar som Stockholms inflytande först började märkas blev det dock en helt ny transportteknik som skulle komma att prägla Huddinges framtid.
Den nya tiden får i Huddinge sitt främsta uttryck i utbyggnaden av västra stambanan mellan Stockholm och Södertälje. Den öppnades för trafik 1860 med mellanstationer vid Liljeholmen och i Huddinge och Tumba.
I stora delar av landet växte industri och stationssamhällen upp längs de nya järnvägarna. Stockholm utvecklades till landets ledande fabriksstad och vid västra stambanan och Västeråsbanan växte Liljeholmen och Sundbyberg upp till Sveriges första industriförorter.
Indirekt påverkades även Huddinge av industriutvecklingen i Stockholm. Som en motrörelse till inflyttningen till staden med trångboddhet och stigande hyror som följd började vid sekelskiftet en utflyttning till omgivande landsbygd bli märkbar. Från en genomsnittlig ökning på 7 personer per år mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen åren 1900 till 1910 med i genomsnitt 70 personer per år. De nyinflyttade som arbetade i Stockholm slog sig ner på gångavstånd från järnvägsstationen. Bortom Söderängen på den mer höglänta ängs- och skogsmarken vid gränsen mellan Tomtberga och Stuvsta gårdar och invid den på 1850-talet anlagda vägen från kyrkan mot Sundby och Länna började Hörningsnäs villastad växa fram. Andra nyinflyttade uppförde sina villor i backarna norr och söder om Fullersta gård eller sökte sig upp mot Mariedal längs den gamla vägen mot Sundby.
Är 1910 hade Huddinge 2574 invånare. Trots järnvägsutbyggnaden och den begynnande inflyttningen bibehöll kommunen ännu sin agrara karaktär. Huddinge station hade inte byggts för de nyinflyttades arbetsresor utan för att underlätta tunga transporter av mjölk och ved. Nynäsbanan, som byggts 1901, hade ännu ej dragit till sig någon ny bebyggelse. Det var också för tunga hästforor som de krokiga och backiga vägarna över Stensättra och Snättringe på 1850- och 1860-talen ersattes med genare och bekvämare vägar. Lännavägen drogs då över Orlången rakt mot Tomtberga och därifrån byggdes en ny väg norrut mot Älvsjö och Skanstull.
Även skolväsendet var sedan reformerna under 1800-talet fortfarande organiserat på den jordbrukande befolkningens villkor med enkla skolhus vid kyrkan och glest placerade mellan gårdarna i Vårby, Vistaberg, Balingsta, Lissma och Beateberg och när kyrkoherde Forssman vid invigningen av Kyrkskolan 1914 förklarade att behovet av skollokaler därmed för all framtid var tillgodosett speglar han hur svårt det kan vara att förutse framtiden.
Efter storstrejken 1909 växte egnahemsrörelsens politiska betydelse. Industristaden och jordbruket klarade inte befolkningens försörjning. Det var ekonomiskt nödvändig att bygga enkla bostäder på billig mark och jordbrukets försörjningsförmåga skulle förbättras genom utskiftning av de stora gårdarna. Privata bolag kunde utnyttja statliga lån till stora jordinköp och sedan förmedla statliga lån till egnahemsbyggare och småbruk när marken styckats. Fil dr Adrian Molin var aktiv förespråkare för rörelsen. Han var engagerad i Nationalföreningen mot emigrationen och medredaktör till boken Svenska Allmogehem som utkom 1909. Han satt med i den statliga egnahemskommittén 1911 och hade intressen i flera tomtbolag bl a Fullersta AB som 1912 förvärvade Fullersta gårds marker väster om järnvägen.
Den statliga politiken medförde att priset på välbelägen mark i Huddinge gjorde det mer lönande att sälja den till tomter än att fortsätta med jordbruket. När de första tomterna såldes var gårdarna ännu i bruk och ägdes av enskilda personer. Senare köptes de av tomtbolag som styckade stora arealer. Intill Huddinge och Stuvsta stationer växte på det sättet Huddinge villastad och Stuvsta lanthemsområde ut. Vid Stocksholmgränsen i anslutning till busslinjerna, som på 1920-talet drogs ut till Segeltorp, Herrängen och Långsjö, samt intill Södertörns villastad vid Nynäsbanan började även de mindre gårdarna Segeltorp och Snättringe samt en mindre del av Ågesta att styckas. Längre bort från de allmänna kommunikationerna i Vistaberg, Solhem, Källbrink, Dammtorp, Utsälje, Stensängen, Kynäs och Högmora styckades Fullersta och Stuvsta gårdar till lägenheter för småbruk och trädgårdsbruk. Områdena saknade gemensamma ledningar för vatten och avlopp och vägarna var mycket enkla.