Lidingö

Text: Cecilia Hedenblad och Cecilia Hammarlund-Larsson, Lidingö, Kulturhistorika miljöer, 1990

Lidingöindustrierna

Lidingö förblev länge en lantlig idyll med jordbruk som huvudsaklig näring. Under 1700-talets senare del gjordes visserligen ansatser att bedriva industriell verksamhet på ön men försöken blev inte långlivade och företagen inte särskilt lönande. Det skulle dröja ända till 1800-talets slut innan några större industrietableringar ägde rum.

Bland de tidiga försöken att bedriva industriell verksamhet på Lidingön bör särskilt Lars Fresks klädesfabrik vid Elfvik framhållas. Fresk som var fabrikör från Hudiksvall köpte 1796 Elfviks gård och förlade där en klädesfabrik. Han lät uppföra industribyggnader i sluttningen ned mot stranden och särskilda personalbostäder strax nordväst om gårdens huvudbyggnad. Vid denna tidpunkt var försöken många att bygga upp en inhemsk industri och man tog gärna itu just med att framställa tyger i industriell skala.

För maskindriften vid fabriken utnyttjade Fresk bland annat ångkraft. En s k ”eld-luft-machine”, en ångmaskin, installerades i de nya fabriksbyggnaderna. Ångmaskinen vid Elfvik var den första i Sverige som användes för industriellt bruk.

Fresks företag drabbades dock av flera motgångar; bränder och sviktande konjunkturer och fabriken lades ned redan 1823 efter en katastrofal brand.

Under 1800-talets första årtionden fanns vid Mölna vid sidan av den gängse ångkvamen där gårdarna på Lidingön malde även en bresiljekvarn där man malde krita och olika färgstoffer. Bresilja är råämnet till en röd lackfärg.

Ännu en äldre Lidingöindustri ska här nämnas, nämligen den vaxljusfabrik som låg vid Hustegaholm. Fabrikör Fredrik Modin (1786-1837), en framgångsrik ljustillverkare från Stockholm, köpte 1825 Hustegaholm. Hit flyttade han sin verksamhet och lät 1832 uppföra en vaxljusfabrik. Den byggnaden är nu den sk pensionärsvillan. Den nya uppfinningen stearinljuset började emellertid snart konkurrera ut vaxljuset och Modins tillverkning drevs i allt mindre skala av hans änka, som avled 1878.

Vid 1800-talets slut visade flera industriidkare intresse för att etablera sig på Lidingön. Givetvis drog ön tidigt till sig ett flertal båtvarv såväl småbåts- som fartygsvarv men även andra industrier visade ett växande intresse. Lockande var tillgången på stora, rymliga industritomter och även möjligheten att få en egen djuphamn för större fartyg.

De nya industrierna som inrättade sig på ön vid 1800-talets slut och 1900-talets början kom att ligga utmed stränderna och då framförallt vid IslingeTorsvik, Skärsätra och Gåshaga. Kommunikationerna på land var ännu alltför dåligt utbyggda och bron mellan ön och fastlandet var i så eländigt skick att det inte var många som vågade satsa på annat än en tomt vid vattnet för att få tillgång till egen hamn.

När villasamhällen började växa fram i Lidingö omkring 1906-1910 var det inte ovanligt att villaägarna och industriföretagen hamnade på kollisionskurs. Villaägarna ville inte gärna ha smutsig och bullrig industri in på knutarna och flera privataktioner genomfördes. Så protesterade villaägarna i Islinge mot Rörstrandsfabrikens planer på en industrietablering i Islingeviken vid 1910-talets början. Protesterna ledde till att Rörstrand övergav planerna på en Islingefabrik.

Såg och koks
Av de tidiga, större industrietableringarna på Lidingö märks Käppala ångsåg som anlades redan 1869. Sågverket, som låg längst in i Käppalaviken, drevs med ångkraft. Varje år flottades stora mängder timmer från Mälardalen och från Åland. Det färdiga virket skeppades sedan med segelfartyg till utländska hamnar. Käppalasågen bytte ägare vid 1880-talets slut och lades ned 1899.

Vid 1890-talets mitt anlades i Islingeviken en industri av helt annan karaktär. Fabriken var ett kolförädlingsverk där råvaran kolstybb brändes till koks i trettio stora ugnar. Koksen såldes som gjut-, smides- och kaminkoks. Efter några år, utvidgades verksamheten med ett destillationsverk för brännoljor varvid slutprodukten blev bensin. Redan 1907 lades dock fabriken ned och byggnaderna användes under ett par år av ett bolag som försökte utvinna radium ur mineralet kolm. Resultatet blev inte speciellt lysande och fabriken lades snart ned. Fabriksbyggnaderna revs på 1920-talet.

Styrelsen för Lidingö köping insåg efterhand att det var nödvändigt att styra företagsetableringarna till några avgränsade områden. Risken var annars att hela Lidingöngökusten skulle tas i anspråk av industrier. Efterfrågan på industritomter var åren före första världskriget mycket stor i stockholmsområdet. Många företag i Stockholm hade expanderat och blivit trångbodda och man sökte efter rymligare tomter utanför staden. 1915 uppdrog därför Lidingö kommunalfullmäktige åt Lidingö köpings byggnadschef, civilingenjör Nils Hasselqvist, att ”verkställa utredning rörande de områden av köpingen som kunna anses lämpliga för industriella företag.” Hasselqvists utredning, som var slutförd 1917, utmynnade i ett förslag vari Gåshaga, södra Sticklinge, Kyttinge, Bosön och Södergarn föreslogs som framtida industriområden.

Hasselqvists förslag reviderades i dispositionsplanen för Lidingö 1944 och de områden som där föreslogs som industriområden var både färre och mindre. Dagens Lidingöindustrier är i stort koncentrerade till Gåshaga och i viss utsträckning till Skärsätra.

Varv och flygplan
En rad motorbåtsvarv grundades under 1900-talets första årtionden, så till exempel Lidingövarvet 1903 (vid Torsvik, senare Sticklinge), Gustafsson och Anderssons varv 1916 vid Skärsätra, Fröbergs båtvarv 1917 i Kyrkviken, Hästholmsvarvet (flyttat från Nacka) 1916 vid Gåshaga och kommanditbolaget Sjö-express varv vid Gåshaga. Vid varven tillverkades och reparerades motorbåtar, racerbåtar och lustjakter. Några lastfartyg byggdes således ej.

Under åren 1921-32 hyrde företaget Gustafsson och Andersson ut sin varvsbyggnad till Svenska Aero AB. Här byggdes nu bl a sjöspaningsplan för svenska marinen, liksom det på sin tid ryktbara jaktflygplanet Jaktfalken.

Vad beträffar flygplanstillverkning och flygexperiment är det här på sin plats att nämna ingenjör Carl Richard Nyberg. Han lät 1908 uppföra Sveriges första flyghangar vid Täcka udden på norra Lidingö. Han hade alltsedan 1900-talets början experimenterat med att konstruera ett svenskt flygplan.

Stränderna vid Gåshaga utvecklades under 1910-talet till ett stort industriområde. Redan 1917 fanns följande industrier i Gåshaga: AB Ljungströms Ångturbiner, Svenska AB Casaccumulators (AGA) annexfabrik, AB Stockholms Transport- och Bogseringsaktiebolag, AB Scania-Vabis, Olaus Olssons kolimport, kommanditbolaget Sjö-express, AB C G Rydell och Uppsala Transport AB. Av dessa är nog AB Ljungströms Ångturbiner den mest kända. När företagets nya fabriksbyggnad stod färdig 1918 arbetade ett sjuttiotal anställda vid fabriken. Där tillverkades ångturbiner men man lade också stor vikt vid experiment- och utvecklingsarbete. Man byggde bl a ett turbinlokomotiv med en vikt av 126 ton! Loket som var färdigt 1921 blev dock ingen större ekonomisk framgång vilket däremot var fallet med flera av fabrikens övriga produkter. 1924 flyttade företaget till Nacka.

1939 bildades AB Cisterna som på sin tomt i Gåshaga uppförde fyra cisterner för icke eldfarliga produkter. Några cisterner för olja och andra petroleumprodukter hade uppförts av Svensk-Engelska mineraloljebolaget redan 1923. Detta område ägs nu av AB Shell.

AGA
Den Lidingöindustri som har rönt störst ryktbarhet världen över är Svenska AB Gasaccumulator, AGA, grundat 1904. Bolaget bildades för att introducera dissousgas för belysningsändamål (dissousgas är acetylen löst i aceton). AGA och dess grundare Gustaf Dalén (1869-1937) kom att spela stor roll för södra Lidingös utveckling.

Till en början låg AGA-fabriken i Nacka. Företaget expanderade emellertid snabbt och man började se sig om efter en större industritomt. Valet föll på Skärsätra i Lidingö och 1912 kunde arbetare och tjänstemän flytta in i den nya fabriken. Byggnaderna var ritade av arkitekt Alf Landén.

På Lidingön fick man goda sjötransportmöjligheter och här fanns förutsättningar att prova företagets fyrar. De dåliga vägförbindelserna på ön och de bristfälliga kommunikationerna med Stockholm utgjorde dock ett stort problem. Det är därför inte svårt att förstå att Gustaf Dalén blev en av de ivrigaste förespråkarna för en utbyggnad av den spårbundna trafiken på Lidingön.

Flera av fabriksbyggnaderna var mycket modema för sin tid med gott ljusinsläpp genom stora takfönster. AGA har under årens lopp drabbats av flera omfattande explosioner och många av de äldsta byggnaderna har gått förlorade. Kvar finns dock det ursprungliga portvaktshuset, accumulatorsverkstaden och syrgasstationen. Vidare är likriktarstationen från 1916 bevarad.

Då bolaget expanderade mycket snabbt var byggnadsverksamheten intensiv de första tio åren i Lidingö. Tillverkningen var vid denna tid inriktad på produkter med direkt anknytning till Gustaf Daléns epokgörande uppfinningar: klippljusapparaten, AGA-massan, solventilen och Dalénblandaren. Man tillverkade således fyrar, svetsapparater, signalsystem och gasaccumulatorer. 1917 var arbetstyrkan nästan 1000 man. Senare kom tillverkningen även att omfatta en rad andra produkter som t ex AGA-spisar, kristallmottagare, radioapparater, hjärt- och lungmaskiner. På 1970-talet började AGA-k-oncernen sälja de enheter inom företaget som inte hade med gas att göra. Man ville koncentrera verksamheten och delar av företaget såldes till Bofors och Siemens. Vid decenniets slut ombildades AGA industrigrupp till Pharos, en börsnoterad koncern. Våren 1986 såldes Pharos till Nobel industrier.

Fyrama tillverkas inte längre i Sverige utan i England och AGA-tomten på Lidingön har tagits i bruk av andra företag. Området kallas från och med 1988 för Dalénum.

Om Det är väl omvittnat att Gustaf Dalén hade ett starkt patos för tidens sociala frågor. Han var mån om att arbetarna vid AGA skulle ha bra bostäder och han lät 1914 uppföra det stora flerbostadshuset i Bergsätra. Senare kom bolaget även att äga det s k stora radhuset vid Kottlavägen. 1915 inrättades ett vinstandelssystem för de anställda. Ett system som fyllde en viktig funktion under världskrigets dyrtider.