Nynäshamn

Text: Westerdahl, Anders, Industriminnen i Nynäshamns kommun, 1978, Länsstyrelsen I Stockholms län.

Historik
Under förra seklet var Stockholms hamn ofta stängd under vintermånaderna på grund av ishinder. Nynäs var känt för att ha en isfri och djup hamn och därför planerade man redan på 1850-talet att anlägga en hamn här. Hamnen skulle förbindas med järnväg. De styrande i Stockholm var emellertid rädda för konkurrens och därför motarbetades dessa planer under resten av 1800-talet.

Debatt
På 1860-talet fördes en livlig debatt i ”Nynäsfrågan”. Avsikten med en hamn och järnväg var i början att befrämja transitohandel med Ryssland samt underlätta transporterna av lantbruksprodukter från Södertörn.

Sandebergs planer
Löjtnant Herman Sandeberg jämför i sin bok (”Om Nynäsbanan”, Stockholm 1861) hamnförhållandena vid Nynäs, Herrhamra och Sågsten. Herrhamras hamn är för grund och det skulle bli dyrare med järnväg både till Herrhamra och Sågsten än till Nynäshamnen. Han diskuterar också huruvida en häst eller lokomotivbana är lämpligast. Resultatet blir att han förordar en lokomotivbana till Nynäshamnen.

Sandeberg väckte motion i 1863 års riksdag för anslag till undersökningar för järnväg. Han fick avslag men började för privat insamlade medel att staka för järnväg. Ägaren till Nynäs gård friherre Adlercreutz motarbetade först järnvägsplanerna då han trodde att järnvägen skulle störa friden på Nynäs. Då Adlercreutz in såg värdet av en hamn ändrade han sig och erbjöd gratis mark för hamnen med omgivningar om Stockholms stad byggde järnvägen. Stockholm motsatte sig planerna då man trodde att Stockholms sjöfart skulle komma att flyttas till Nynäshamn.

Ryskt inhopp och spekulation i koncessioner
Sandeberg fick 1871 koncession på järnväg från Nynäs och med anslutning till stambanan vid Tullinge. Resultatlösa förhandlingar fördes med Baltischportbolaget och Hangöjärnvägens bolag om räntegarantier och med tyska banker om kapitalteckning. Koncessionen föll men förnyades och Sandeberg sålde koncessionen till två ryssar, titulärrådet Pohitonov och löjtnanten Lukaschevitsch. De förvärvade även hamnen vid Nynäs och det första spadtaget togs där 1872. Några fler spadtag blev det inte utan ryssarna försökte sälja koncessionen till ett engelskt konsortium för 2 milj kronor, vilket inte lyckades. Sandeberg hade utlovats 0,5 milj kronor. Därför följde rättegång mellan Sandeberg och ryssarna. Vid förlikningen erhöll Sandeberg 75 000 kronor ur statskassan (100 000 kronor hade deponerats för att få koncession) samt fick tillbaka hamnområdet.

Fransk koloni
Hamnen övertogs av dr A Ljunggren. Denne satte sig 1879 i förbindelse med franska kapitalägare i avsikt att bilda en koloni för dem av fransk adel som av politiska skäl önskade lämna landet. Förslaget fick dock inte tillräcklig anslutning.

Lokalbana Stockholm-Ösmo
1891 stakades för en lokal järnväg mellan Ösmo och Östervik på Saltsjöbanan.

Stockholm-Nynäs Järnvägsaktiebolag och AB Nynäs Villastad

År 1892 köpte geologiprofessorn Hjalmar Sjögren Nynäs gård. Han satte med stor energi igång med att planera för järnväg och hamn. Planerna innebar även att en villastad och badort skulle anläggas. Frihamnen skulle förbindas med ångbåtstrafik till någon lämplig Östersjöhamn och därifrån med järnväg till Petersburg i Ryssland. En kommitté med bl a landshövdingen bildades. Kommittén startade 1898 Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag (SNJ). Koncession för järnvägen erhölls 1899. SNJ förvärvade hamnområdet och AB Nynäs Villastad den övriga marken.

Järnvägen och hamnen
Byggandet av järnvägen sattes igång 1899. Banan byggdes för både tung och snabb trafik. Man lade tunga räler och man avsåg att framföra persontågen med 90 km/tim. Tre tanklokomotiv levererades 1900 från Nydqvist och Holm i Trollhättan. De första åren backade loken i ena riktningen då Älvsjö station saknade vändskiva. I Älvsjö bytte tågen lok för färden in till Stockholm C.

SNJ hade i början ekonomiska problem och banan blev först 1909 godkänd för 90 km/tim, en hastighet som då inte var tillåten på någon annan privat bana i Sverige. ”Nynäsexpressen” tillryggalade sträckan Stockholm C – Nynäs havsbad på en timme. Med dagens pendeltåg tar det 1 timme och 5 minuter. Två snälltågslok levererades 1910 från Motala verkstad. Persontrafiken sköttes med 13 boggievagnar. Olympiaden 1912 med seglingarna i Nynäshamn medförde ett uppsving för SNJ.

Någon transitotrafik med Ryssland kom inte igång. 1902 inleddes trafik på Gotland. Efter 1905 gjorde S/S Hansa dagliga turer till Visby. Ångbåtstrafiken med Gotland och södra Sverige ökade även trafiken på järnvägen.

Samhället
Villastadsområdet var från början avsett att delas upp i tre områden. Det nordliga reserverades för industriändamål och det mellersta för personalens egnahem. Det södra skulle bli ett nytt Saltsjöbaden med storhotell i lyxklass samt varm- och kallbadhus.

Omkring 1900 bodde endast 100 personer i Nynäshamn. 1911 blev Nynäshamn köping. Tidigare hörde man till Ösmo. 1912 hade befolkningen ökat till 2 148 personer. Televerkstädernas utflyttning år 1913 ökade invånarantalet till 3 000 personer. Dessa ställde krav på kommunal service. Vatten, avlopp, skolor och brandväsende byggdes ut. Brandväsendet ombesörjdes av anställda på Televerkstäderna och därför placerades brandstationen intill verkstaden. Invånarantalet hade år 1935 ökat till 4 202, år 1950 till 7 893 och 1973 slogs kommunerna Nynäshamn, Sorunda och Ösmo samman. Den nya storkommunen hade 1975 19 100 invånare.

Industrin
Den första större industrin var Holmers mekaniska verkstad. Runt omkring i industriområdet etablerades glasbruk, gjuteri, skofabrik, bensin och fotogenupplag, samt televerkstad. I början på 1920-talet motarbetades industrin av direktören för Villabolaget och järnvägsbolaget, som var mer intresserad av villabebyggelsen. Frakttaxan höjdes kraftigt och servicen försämrades. Televerkstaden skaffade en egen fraktskuta för transporterna till Stockholm. Bensinbolaget tröttnade och flyttade cisternerna till Stockholm. 1925 avsattes direktören för järnvägsbolaget och förhållandena förbättrades.

Nästa fas i kommunens industrihistoria började med raffinaderibygget 1928. Då inleddes en omstrukturering av det gamla industriområdet. Johnsonkoncernen äger där idag all mark utom televerkstäderna och reningsverket. Utrymmet för etablering av tyngre industri försvann därmed. I fortsättningen har lättare industri kommit till på skilda håll i Nynäshamn. Det senaste heter Rappsta industriområde. Där började kommunen på 1970-talet sälja industritomter till låga priser.

1967 fanns planer på att bygga en hamn för containertrafik norr om raffinaderiet och att anlägga ett industriområde intill.

Av de 6 700 sysselsatta i kommunen år 1976 arbetade 1 500 på Teli, 1 200 inom kommunen, 550 på oljeraffinaderiet och drygt 300 på landstingets och Riksförsäkringsverkets sjukhus.