Tyresö

Text: Peter Bratt, Tyresö, Kulturhistoriska miljöer, 1989

Tyresö har en lång industrihistoria som börjar redan i slutet av medeltiden. Här fanns ovanligt god tillgång på vattenkraft, vilket var en förutsättning för att driva de tidiga industrianläggningarna. I stockholmstrakten var det endast Norr- och Söderström i Stockholm, Nacka- och Danviksfallen samt Bornsjöns utlopp vid Vällinge som kunde mäta sig med Tyresöåns kapacitet.

Tyresöåns sjösystem som sträcker sig mellan Drevviken och Kalvfjärden har tre forsar som före sänkningen av Tyresö-Flaten omkring 1870 hade en sammanlagd fallhöjd på ca 20 meter. Det första fallet ligger vid Nyfors, tidigare kallat Wättinge, mellan Tyresö-Flaten och Albysjön. Från Albysjön faller vattnet ut i Kalvfjärden via de två andra forsarna vid Uddby kvarn och Follbrinkströmmen. Den senare har ett mindre vattenfall strax före sitt utlopp i Kalvfjärden. Här låg troligen den mjölkvarn som omnämns i ett räfstetingsbrev från 1409. Det är det första belägget på att vattenkraften utnyttjas i Tyresö. Uddbyfallen, med sin fallhöjd på hela 13 meter, har troligen skapats av mänsklig hand. Detta bör då ha skett någon gång under 1400-talet eftersom ingen kvarn finns omtalad på platsen förrän i samband med ett arvsskifte år 1494.

Det äldsta belägget på industriell verksamhet i Tyresö är från 1544. I räntekammarboken för detta år omtalas en hammarsmedja vid Wättinge ström där man smidde bysseplåtar och stångjärn. Plåtarna sammanvälldes till kanoner, sk byssor, som levererades till artillerist vid Stockholms slott. Hammaren vid Wättinge hörde ihop med en likadan anläggning vid Nacka och tillsammans lydde de två bruken under samma fogde. På 1560-talet upphörde tillverkningen av smidda kanoner eftersom denna typ av småkalibrigt artilleri började ersättas med den tekniskt överlägsna gjutjärnskanonen som tillverkades i Bergslagen. Strax dessförinnan hade Gustav Vasa förvärvat Wättinge av tyresögodset med avsikten att anlägga ett krutbruk vid hammarsmedjan. Även vid Nacka lät kungen uppföra en anläggning för tillverkning av krut. Produktionen pågick fram till början av 1640-talet då båda krutbruken lades ned.

Under tiden hade dock nya industrianläggningar anlagts vid Wättinge. 1629 fick Mäster Mårten Bertigh tillstånd att sätta upp en kopparhammare vid forsen. Hammaren användes främst till att forma kopparplåtar till kopparslagarna i Stockholm. Några år före krutbrukets nedläggning fick Stora barnhuset i Stockholm tillstånd att bygga en valkkvarn vid Wättinge. Kvarnen skulle valka, dvs krympa och filta, de tyger som barnen var sysselsatta med att väva. Kopparhammaren var i bruk långt in på 1700-talet, medan valkkvarnen lades ned redan någon gång före 1695.

Vid Uddbyfallen anlades den första industrianläggningen omkring 1620 då Gabriel Oxenstierna på Tyresö lät Arent Slott uppföra ett pappersbruk intill den gamla mjölkvamen.

Tyresös händelserika industriella storhetstid inföll huvudsakligen under Maria Sofia De la Gardies tid. 1648 ärvde hon godset efter sin make Gustaf Oxenstierna. Maria Sofia arrenderade ut godsets jordbruk och ägnade sig först åt själva slottets skötsel och sin hovtjänst, men så småningom allt mer åt olika industriprojekt. Den unga änkan påverkades av de merkantilistiska strömningarna i landet som följde efter frederna Enligt merkantilismen skapades en god ekonomi genom att minska importen och istället anlägga egna industrier för tillverkning av de varor man tidigare importerat. Målet var att landet skulle bli självförsörjande. Dessa förindustriella anläggningar, sk manufakturer, var naturligtvis inga industrier i modern mening. Tillverkningen skedde huvudsakligen hantverksmässigt med hjälp av enkla vindeller vattendrivna maskiner.

Redan på 1650-talet lät Maria Sofia anlägga ett tegelslageri vid Finnborg, ett torp som låg vid Kalvfjärden, snett emot slottet på Brevikshalvön. 1661-62 tillkom ett brännvinsbränneri vid Tyresö slott och senare under samma årtionde ett linneväveri. 1665 utverkade Maria Sofia De la Gardie privilegium för anläggande av gevärsfaktori, porslinsmakeri och oljeslageri på egendomen. Det blev dock endast det senare av de tre industriprojekten som förverkligades. Vid den oljekvarn som byggdes vid Follbrinkströmmen 1666 framställdes vegetabilisk olja av lin- och hampfrön som importerades från Östersjöprovinserna. Anläggningen var den första av sitt slag i landet.

Under 1670-talet nådde den industriella verksamheten sin höjdpunkt i Tyresö. I början av decenniet tillkom en valkkvarn och vantmakeri vid Follbrinkströmmen, en sämskmakeristamp vid Wättinge som sedan 1647 åter var i godsets ägo och en sågkvarn vid Uddbyfallen. Vid denna tid fanns totalt närmare 15 anläggningar vid Tyresö som hade utvecklats till en industriort utan motstycke i stockholmstrakten. Den industriella expansionen i Tyresö var inte helt Maria Sofia De la Gardies förtjänst. Hon gjorde sin viktigaste insats som initiativtagare till de olika industriprojekten. Annars tog Maria Sofia en mycket liten del i ledningen och driften av anläggningarna. Oftast lät hon arrendera ut industrierna till kapitalstarka affärs- och yrkesmän i Stockholm. De flesta av hennes projekt var rena arrendespekulationer. Hon hade också en benägenhet att försöka pressa ut så höga arrenden som möjligt samtidigt som hon sällan skötte sin skyldighet att hålla med byggnader. Detta ledde till en mängd rättsprocesser som tillsammans med reduktionens effekter slutligen knäckte Maria Sofia De la Gardies ekonomi. Vid hennes död 1694 hade också flera av anläggningarna lagts ned och därmed var tyresöindustriernas storhetstid förbi.

Många industrier levde dock vidare samtidigt som några nya tillkom. Året efter Maria Sofias död anlades t ex ett såpsjuderi vid slottet. Vid mitten av 1700-talet fanns sju industrianläggningar vid Tyresö. Mjölkvamen, pappersbruket, och sågkvarnen var alltjämt kvar vid Uddbyfallen. Sämskmakeristampen och kopparhammaren vid Wättinge och tegelbruket vid Finnborg som lades ned först på 1910-talet var också fortfarande i bruk. Vid Follbrinkströmmen fanns nu ett stålbruk, medan de tidigare anläggningarna var borta.

Redan vid slutet 1700-talet var stålbruket nedlagt och därefter utnyttjades inte Follbrinkströmmen förrän under 1800-talets senare hälft då en kvarn och en såg uppfördes vid forsen. Dessa två anläggningar som lades ned på 1940-talet var de sista industrierna i Tyresö som var beroende av vattenkraft.

Även i den skogsrika södra delen av Tyresö fanns förr en vattendriven anläggning. Stensjöns utlopp vid Stensjödal, strax väster om Åva, dämdes upp 1804 och vid strömmen som bildades nedanför uppfördes en kvarn med såg. Åva kvarn var i drift fram till 1910-talet. Uddbys sågkvarn försvann under senare hälften av 1700-talet och pappersbruket omkring hundra år senare. Kvarndriften vid Uddby utvecklades där . emot och under 1800-talet uppfördes en ny mjölkvarn med 24 par kvarnstenar. Spannmål togs emot från utlandet, bl a Ryssland, och mjölet levererades framför allt till bagarna i Stockholm. Vid en våldsam brand 1895 jämnades dock kvarnanläggningen med marken.

Två år senare lät den elektriska installationsfirman Luth & Roséns elektriska AB i Stockholm uppföra det ännu fungerande vattenkraftverket vid Uddby. Kraftverket var från början endast avsett att förse Luth & Roséns verkstäder å Södermalm med elektricitet. När Uddbyverket togs i drift 1897 svarade anläggningen för den första elkraftöverföringen in till Stockholm.

1750 anlades Nyfors pappersbruk vid Wättinge. Bruket som framställde grovpapper fick sådan betydelse att fallets gamla namn så småningom kom att ändras till Nyfors. I slutet av 1800-talet lades pappersbruket ned samtidigt som en mjölkvarn med såg anlades på platsen. Sedan kvarnen revs på 1930-talet har Nyfors legat öde. Idag finns bara pappersbrukets disponentsbostad kvar vid strömmen som tillsammans med vattenfåror och kvarngrunder minner om den tidigare livliga industriplatsen.

Under 1800-talet och i början av 1900-talet försvann sålunda de flesta industrierna från Tyresö. Vattenkraften som under loppet av denna tid ersattes av ångmaskiner och elektricitet var inte längre avgörande för lokaliseringen av industrianläggningarna. Istället blev tillgången på kommunikationer, främst järnväg och goda hamnar av stor betydelse, vilket Tyresö inte kunde erbjuda varken det ena eller andra av.

När de sista vattendrivna anläggningarna stannade på 1940-talet hade det sedan de första sommarstuge- och villaområdena byggdes under 1910och 1920-talen utvecklats en blygsam småföretagsamhet i Tyresö, huvudsakligen koncentrerad till Trollbäcken. I slutet av 1940-talet fanns det ca 60 småföretagare i kommunen, av vilka de flesta var byggmästare eller byggnadsentreprenörer. För övrigt drevs det några handelsträdgårdar och åkerier, ett par tvättinrättningar och ett varv för fritidsbåtar vid Strand.

I slutet av 1950-talet, i samband med tillkomsten av Bollmora, planerades en omfattande elektronikindustri i Tyresö av industrimagnaten Axel Wenner-Gren, grundaren av Elektrolux. Tillverkningen skulle inriktas på avancerad elektronik, t ex datamaskiner som vid denna tid var något nytt och väckte stor uppmärksamhet. Den nya industrin förväntades ge Tyresö tusentals nya arbetstillfällen. Kommunen understödde därför projektet som fick en omfattande publicitet i press, radio och TV. Bollmora framställdes i massmedia som landets nya elektronikcentrum. 1958 påbörjades bygget av fabriksanläggningarna. Tre år senare dog Wenner-Gren och kort därefter gick luften ur det storvulna industriprojektet som från början var svagt ekonomiskt underbyggt. De nybyggda fabriksbyggnaderna stod sedan i stort sett tomma fram till 1963 då LM Ericsson köpte lokalerna och startade sin verksamhet i kommunen. An idag dominerar småföretagsamheten i Tyresö. Framför allt förekommer metallverkstäder och byggnadsentrepenörer. Totalt finns ca 1200 företag inom kommunen. Det kan låta mycket, men oftast är det mycket små företag med få anställda. Den offentliga sektorn, däribland kommunal förvaltning och service, svarar för nära nog hälften av de totalt 9000 arbetstillfällena i Tyresö vilket visar hur blygsam kommunen egentligen är som industriort. Det överlägset största företaget idag (årtal) är Ericsson-koncernen (f d LM Ericsson) med ca 750 anställda. Här tillverkas och marknadsförs datoriserade system för kommunikation, information och tidsredovisning. Andra större arbetsgivare är SL som har bussdepå och verkstad vid Bollmora och Domus. Övriga företag i kommunen är små med under 80 anställda.