Ekerö

Text: Peter Bratt, Mälaröarna, Kulturhistoriska miljöer, 1994

Med Mälaröarnas lera, sten och grus byggs huvudstaden

Den industriella utvecklingen på Mälaröarna har så gott som helt styrts av Stockholms tillväxt. Vid mitten av 1800-talet började huvudstadens befolkning att öka kraftigt efter att varit närmast konstant i omkring 100 år. Mellan åren 1850 och 1900 tredubblades folkmängden – från 93 000 till 300 000 invånare – vilket medförde en intensiv byggnadsverksamhet i Stockholm. Byggnadsmaterialet hämtades huvudsakligen från mälarområdet, eftersom det var enklast och billigast att låta dessa oftast mycket tunga transporter ske via vattnet. Först, kring mitten av 1800-talet, kom tegelbruken som framför allt anlades på Mälaröarna och Mälarens södra strand vid Botkyrka och Enhörna. Därefter tillkom stenbrott för gatsten till Stockholms gator som från 1870-talet målmedvetet började beläggas med huggen sten. Sedan 1900-talets början har enorma mängder av sand och grus schaktats ur Uppsalaåsen på Ekerö och Munsö till betong och olika anläggningsarbeten.

Transporterna skedde med pråmar som bogserades i skytteltrafik mellan Mälaröarna och Stockholm. När de sista pråmarna försvann på 1970-talet hade också samtliga tegelbruk och stenbrott upphört. Verksamheten i grustäkterna är däremot alltjämnt intensiv. Sanden och gruset transporteras numera huvudsakligen i stora moderna självlossande fartyg medan mindre mängder körs på lastbil.

Tegelbruken
Före den egentliga tegelindustrins framväxt var tegelbruken i regel knutna till herrgårdarna. De rörde sig då om små anläggningar där tillverkningen i första hand var avsedd för gårdens eget behov, men när överskott uppstod såldes teglet till grannar och i Stockholm. På 1830-talet fanns t ex sådana gårdsbruk vid Bona gård på Munsö, Stenby på Adelsö och Rastaborg på Ekerö.

Vid mitten av 1800-talet anlades ett stort antal nya tegelbruk som direkt inriktade sig på Stockholm som marknad. Närheten till huvudstaden, tillgång till lera och möjligheterna till sjötransporter var de viktigaste faktorerna som bidrog till att de flesta bruken förlades vid Mälaren. Den tegelindustri som växte fram här kom att svara för en fjärdedel av landets totala produktion. 1863 levererade t ex mälarområdet 19 milj. tegel till Stockholm och drygt 20 år senare nåddes kulmen med 60 milj. tegel. På Mälaröarna fanns vid denna tid ca 10 tegelbruk. Mot slutet av 1800-talet koncentrerades tillverkning till färre och större anläggningar. Är 1900 hade antalet tegelbruk på Mälaröarna sjunkit till fem. Dessa var relativt jämnstora med mellan 30 och 60 anställda arbetare.

I grova drag gick tegeltillverkningen till på följande sätt: Först togs leran upp från någon av de intilliggande lertäkterna, för att därefter bearbetas, magras och formas till t ex tegelstenar. Sedan lades stenarna till tork i de stora torklador som var så karakteristiska för tegelbruken. Slutligen brändes teglet i ugn och fick då genom Mälardalens järnhaltiga lera sin typiskt röda färg. Huvudsakligen tillverkades murtegel och i mindre utsträckning tak- och rörtegel.

Efter andra världskriget har den inhemska tegelindustrin nästan helt konkurrerats ut av betongen och importen av billigt tegel från främst Polen. Tillverkningen är numera huvudsakligen inriktad på fasadtegel. Detta har inneburit att de sista tegelbruken på Mälaröarna fick läggas ned eftersom det här var brist på lämplig lera för detta speciella tegel. Ilända tegelbruk i Hilleshög som upphörde 1976 var den sista anläggningen som lades ned i kommunen. I dag är alla de tegelbruk som en gång funnits på Mälaröarna nedrivna och så gott som helt utplånade. Endast på Kungshatt vid Lovö kan man fortfarande tydligt se ruiner efter industribyggnaderna. Bostadshus finns däremot kvar på flera ställen, främst vid llända och Viksund i Hilleshög och på Kungshatt.

Sten till Stockholms gator
Även om det funnits flera stenbrott på Mälaröarna så har Stenhamra varit det överlägset största. Vid sekelskiftet bedrevs t ex också stenhuggeri vid Hilleviken i Hilleshög och straffarbetsanstalten på Svartsjö, men deras sammanlagda produktion var endast drygt 2 % av Stenhamras.

1872 började Stockholms stad låta hugga egen gatsten. Från 1875 arrenderade staden Huvudsta stenbrott i Solna. För att tillförsäkra sig om god tillgång på sten för en längre tid inköpte Stockholm 1884 ett granitberg i Sånga socken på Stockbys ägor vid Längtarmen. Tillverkningen kom igång omgående och fram tll 1919 var Stenhamra, som platsen fick som namn, stadens största stenhuggeri av huvudsakligen gatsten. Stenbrottet sysselsatte omkring 1 00 arbetare året om. Dessa var indelade i olika yrkeskategorier av vilka de s. k. förste smederna hade bäst betalt, därefter kom i nämnd ordning maskinskötare, stenhuggare, bergsprängare (borrare), maskinskötare och längst ned på rangskalan med sämst lön diverse- och smidesarbetarna. Arbetsledare för stenhuggeriet var en ingenjör som sommartid var bosatt med sin familj i kontorshuset i Stenhamra.

Det tunga arbetet i stenbrottet var riskfyllt. Flera arbetare omkom vid sprängningsolyckor. Reumatism, stendammslunga och tuberkulos tillhörde yrkessjukdomarna.

Arbetet bestod i att stenen sprängdes och bröts loss ur brottet varifrån den transporterades i lastvagnar dragna av ett ånglok på räls till tippen där stenhuggarnas bås stod. Den färdighuggna stenen lastades sedan på pråmar vid bryggorna nedanför tippen.

Stenhamra utvecklades till ett självständigt samhälle med arbetarbostäder, egen skola och konsumbutik. Vidare fanns en sjukstuga kombinerad med varmbadhus och en musikpaviljong för dans och underhållning.

1937 lades verksamheten ned efter att Stockholms stad börjat köpa billigare huggen sten från Blekinge och Bohuslän. Många arbetare bodde emellertid kvar i Stenhamra och fick arbete i Husby grustag på Munsö som låg på den motsatta stranden. De som önskade fick anställning vid Gatukontoret i Stockholm.

I dag finns mycket kvar efter verksamheten vid Stenhamra: stenbrotten, arbetarbostäderna, skolan, konsumbutiken m. m. Verkstäderna är däremot rivna, men detta minskar inte nämnvärt värdet på denna för Stockholms län unika industrimiljö. Den fantasieggande miljön i de nedlagda stenbrotten har använts i många filminspelningar sedan 1950-talet t ex i ”Vägen till Klockrike” från 1953.

Grustäkterna
Sedan början av 1900-talet har Uppsalaåsen på Ekerö och Munsö skattats på sand och grus för främst Stockholms behov. Här finns i dag fem verksamma grustäkter, varav Löten på Munsö är störst i länet med ett årligt uttag av ca 500 000 ton.

Grustagen medför brutala ingrepp i landskapet, vilket den hårdhänta exploateringen av Uppsalaåsen på Ekerö och Munsö är ett synbarligt bevis på. För att råda bot på detta kräver myndigheterna numera att grusföretagen deponerar pengar för att kunna återställa landskapet efter att täkterna fullt utnyttjats.